THEATERN. Atl efter folkens, tidernas förvandling fe lif uppväcka hvad som fordom var, är ej en lek; men en högtidlig handling den ingen straplöst än förnedrat har. NIKANDER. Dagbladet, som cj gerna försummar sig då fråga är om skön konst, har redan trakterat sina läsare med tvenne recensioner öfver härvarande Theatertrupp och dess föreställningar; då vi deremot ännu ej nämnt ett ord derom. Orsaken till denna: vår uraktsatenhet härrör emedlertid icke af brist på konstsinne, utan af brist på utrymme i bladet, som upptagits dels af Herr Frankes länga projekt till rättelser i nu gällande Tulltaxa, dels af de sednaste interessanta nyheterna från Riksdagstheatern, der den nya redaktion at 72 8L. R. F. gjort en så olycklig debåt. Ett gammalt ordspråk säger ju dessutom : bättre sent än aldrig, och vi fullgöra alltså nu hvad vi försummat, da vi härmed gå att utlåta oss såväl öfver ifrågavarande tvenne recensioner som öfver den trupp, hvilken utgör föremålet derför. Dagbladet anser sig göra truppen och dess Direktör en tjenst med att endast nämna Fru Eriksson. Man kan väl knappast säga något mera ohöfligt. Det förutsätter ju, att såväl truppen som föreståndaren äro under all kritik? — Det var ändå beskedligt af Dagbladet, att åtminstone tillstå Fru E. någon smula förtjenst. Det berömmer ej mindre hennes spel, som Amelie i 30 är af en Spelares lefnad , ån hennes utmärkta, smakfulla klädsel; men kan — hvad den sednare angår — ej underlåta att anmärka den vål längt utsträckta oskyldigheten deri. Dernäst tyckes Dagbladet vilja påstå, att Fru E., som Preciosa, ej ägde all den oskuld och skönhet, som erfordras för att vara en äakta Preciosa och att Mamsell Hoffman bättre utfört detta parti, som likväl varit Fru E:s triumf på Kungliga Theatern, der hon — efter hvad vi