Men deu trogne och fromsännade Gråle, sedan han förut blifvit väl tämäke och af mänga IIUsbönder dugtigt riden, skulle nu genomgå den högre skolun i manegen. han skulle lära sig öppna och sluta, eller hvad man kallar pliera, han skulle changera till höger och venster, göra åttan och fyrkanten, och i den sednare hufvudsakligen vänja sig, att väl pliera i alla fura hörnen. Detta förekom Grålle i början något svårt, särdeles då han började förnimma. att han fatt en ny. ovand och med honom obekant ryttare, som, under en nog härd och ostadig hand, ej förstod att, med lämpor och eftergifvande, föra honom genom alla tourer i manegen; och Grålle skulle det oaktadt, till råga på måttet, nu äfven lära sig att courbettera. Han bjöd väl till i början så godt hans krafter förmådde; men då han slutligen fann, att denna exercis var honom högst skadlig. synnerligast som crouppen försvagades, så började ändtligen Grålle att blifva motvillig och visa anlag till istadighet. Hans vidtberömde ryttare brukade väl vid sadane tillfällen, som oftast, att smeka och radomotera för honom, i hopp, att derigenom kunna vinna sitt ändamål, att blindvis leda honom till målet för sin egna ridplan och vilja, hur langt och hvarthån han. behagade; men dessa medel blefvo nu mera utan verkan, ty Grålle hade genom en sådan behandling helt och hållet förlorat den oinskränkta tillit han förut haft till sin ryttares skicklighet och omtanka för hans väl och bestånd, så att, då nu Grålle skulle forceras att cowrbettera, stegrade han, och då han skulle eringas stå på sina fyra ben, började han bestämdt att villja stå på ett. högst tva. Han fick väl för denna sin egensinnighet uthärda många dugtiga sporrhugg, hvilka om ej blodiga, likväl förorsakade honom en olidelig värk och ömhet i sidorna; man försökte äfven att pålägga Grälle ett, som vänskapsbetyg föräradt, splitter nytt, Sadeldon, men Grålle kunde omöjligen fördraga lukten af de ryska jufter, af hvilka samma blifvit förfärdigadt; han sparkagamla ordspraket lyder. och blef så allvarsamt obändig, att sjelfva MishetsGudinnan ingenting pa honom skulle kunnat uträtta, så att, slutligen, icke — n 2 ma ö de, störade och frustade så, att Ådet kunde höras: öfver Ålands hiaf, som I I I mindre Ryttarens, än alla Stallknektarnes ifriga och oförtrutna bemödande att ikläda honom denna prydnad, var och blef fåfäng; — men hvad blef följden deraf? II Jo! Gralle sattes på svältkur, fodret bortfördes och försåldes: inkomsterna häraf ströko till det mästa i Stalstatens enskilta fickor, — sedan kostnaden för Stallbetjeningens lysande uniformer, och inköp af trummor m. m., blifvit bestridd; och den trogne och fördragsamme Gralle måste nu lifmära sig på bara halmen och drank, jemte det att de egennyttiga Stalldrängarne äfven i sin mån förknappade fouraget och hamdterade honom illa. Grålle befann sig nu i en högst beklagansvärd belägenhet, ban var i hull och krafter så medtagen, att han knappast mera var igenkännelig, och i denna usla belägenhet skulle han dertill skrämmas med trumman, för att så myeket lättare och såkrare kunna bringas till undergifrenhet och lydnad. Men (iralle, om han ock förlorat i hullet, hade det oaktadt ej förlorat sitt mod: han stegrade jemt, då han forcerades att courbettera och han lärer Närligen kunna förmås. att hvila på sina fyra, emedan han bestämdt vill stå på ett eller högst tva af sina ben: och den beskedlige ryttaren måtte väl slutligen gilva efter, då Gralles konstitution så fordrar, så mycket häldre som han svårligen lärer kunna få nagon så medgörlig Gralle att rida, sedan Grälles Stallbroder, den Norrske Klipparen, visat våla mindre fallenhet för den högre skolan i manegenAr Tihkännagifvande: