re att förneka Staten en Intrad, som icke öfveistiger billigheten, och af hvilken denne är uti behof. IV. Tullförfattningarne, som hafva till ändamål att controllera rörelsens gång inom de af Legislaturen anvisade gränsor, kräfva nu vår uppmärksamhet; och med anledning häraf får jag nu upprepa, hvad som tillförene blifvit yrkadt, men icke vunnit föregående Tull-Chefens bifall, af skäl, som ännu vore interessant att få veta, neml.: — — — — — — — — —— Bland författningar, som, efter min åsigt, stå uti direct opposition ned ett vålordnadt Stats-system, upptaga förordningen af 13 December 1826 samt ännu med Landtmanna Seglations Förordningen af 11 Februari 1832, ett nästan uteslutande rum. Dessa borde egenteligen klasseras under navigations rubriken, men, emedan författningar nu afhandlas, så må dessa här intaga deras plats. Att, så mycket möjligt är, befordra en aktiv sjöfart på aflägsnare haf, d. v. s. Rederi-företag för egen räkning, och att för den sörre rörelsen jemväl tillåta en passiv sjöfart, d. v. s. Importen af varor från transatlantiske kuster i främmande Fartyg: detta utgör Statsmaxim hos alla sjöfarande nationer, med mer och mindre restrictioner för den passiva delen deraf. Det utgör vidare en sund maxim att befordra produkters utbyte med grann-riken, utan afseende på farkostens beskaffenhet. Men att, med åsidosättande af sauna national-fördelar, befordra en kråmare-dekit i Sverige, hvaraf Danska Redare och Grosshandlare draga den enda verkliga nyttan, detta tyckes stå uti uppenbar strid med allt som den politiska Ekonomien föreskrifver. En närmare utveckling häraf skall göra ämnet mera åskådligt. (Forts.) Tillkännagifvande: