la de båda förenade makterna ej åvägabringa annat ån blott en stockning eller uppskof i Rysslands afsigter. Ryssland med sin listiga politik skall för ögonblicket se sig tvunget, att gifva efter för dessa hotelser, men hvad borgen äger man för, att äfven dessa hotelser i längden skola äga den kraft, att Ryssland helt och hållet skulle afstå från sina planer. En sådan företeelse vore i sanning ej öfverensstämmande med den politik som sjelfherrskarne ärft af Catharina den 2:dra, och som till deras fördel så troget blifvit följd. Ryssland låter ej afskräcka sig med några skrämskott, från hvad det en gång beslutat, utan skall förr eller sednare, då tillfälle yppas, och om ej nu en gräns såttes derför, förnya sina planer, och då kanske med mera framgång. Ryssland behöfver krig för att sysselsätta sin stora armåe, hvilken, under sin sysslolöshet, som erfarenheten vitsordadt, ej är otillgänglig för de nya ider som utgatt från Frankrike; och till undvikande af en sådan olycka, som otvifvelaktigt skulle skaka den nuvarande regeringen i sina grundvalar, då det är afgjordt att den byggt sin tillvaro på en trogen och maschinmässig arme, som utan egen vilja går hvart man behagar föra den, skall den ej sky nägra medel för att få den sysselsatt utom landets gränsor. Det är derföre ej tänkbart att Ryssland skall uppge sina planer på Turkiet; och till annat än uppskof kan de båda makterna ej bringa saken på det sätt den nu blifvit inledd; och detta hade kunnat ske blott med ett kraftfullt språk, utan medföljande rustningar, hvilka, utan ändamål, skola hafva de menligaste följder för de regeringar sjelfva som företagit dem. Folkets Representanter skola ej underlåta att af de bada regeringarne äska sträng räkenskap öfver ändamålet med de extra utgifter som rustningarne medfört; och visar det sig då, att ej andra afsigter ligga till grund för rustningarne, än att blott afnälla, och ej sätta en gräns för Rysslands planer. torde de komma att stå sin sak ganska illa, (Forts.)