Article Image
I vid krigets mödor. Men stater, dem vapenkraft grundat, kunna ej bestå, så framt deras invånare, erinrande sig sitt ursprung, icke äro alltid beredde att åter tillgripa vapen. Vår krigshär som utgar från folket, och som med beväringens fem klasser utgör öfver 100.000 man, kan ej annat än ingifva förtroende, ty den lefver bland sina medborgare. Dessa stödja sig både på härens tänkesätt och på dess medvetenhet af eget intresse. Min proposition om Statsverkets tillstånd och behof kommer nu att till eder afgifvas. De extraordinarie anslagen äro afskilde från Riksstatens ordinarie utgifter. Jag har sökt inskränka dem alla inom gränsorna af redan varande tillgångar. Öfvervågen samvetsgrant behofvet af dessa anslag, så nödvändiga för Rikets framtida säkerhet och bestånd. Det är under fredens lugn som en regering bör till folkets ombud oförbehållet framställa vidden af deras åligganden. Dessa skola för eder, gode Herrar och Svenske Män, blifva lättade genom våra finansers lyckliga tillstånd. Regeringens och folkrepresentationernas första pligt är, att försäkra hvarje medborgare om fredligt åtnjutande af sina rättigheter och ostördt begagnande af sin egendom. Allt saknar trefnad, då det representativa myntet icke äger ett stadgadt värde. Skyndom derföre, att at dem som äga, lemna säkerhet för bibehållandet af hvad de förrärfvat. Öppnom nya insigter åt idogheten, verksamheten och sparsamheten. Beredom åt alla lofliga näringar uppmuntran och understöd. Erkännom den sanning, att ett godt finans-system sär en af hufvudgrunderna för staters bestånd. Förbättrom och understödjom I såkerbruket och näringsfliten. Vi skole då, i utbyte emot våra egna alster, tillegna oss dem, som frambringas på andra sidan om hafven. Det enskilta intresset bör här sammangjuta sig med det allmänna. Nödvändigheten bjuder ock, att statsåsigterna och finans-systemet må till ett syfte samverka. Myntbestämningslagen af den 1 Mars 1830 utgör vår ledning; den utstakar våra ömsesidiga förbindelser. Förslag till lagar om Banken och om dess Fullmäktiges ansvarighet komma att eder föreläggas. Förgätom ej att Banken är Statens tillhörighet, att folket är berättigadt att känna vidden af den pröfningsrått som lemnas åt förvaltare af ett kapital, grunden för den utelöpande sedelstockens värde: samt slutligen, att Bankens lagar, reglementen och stadgar böra vara tydliga, enkla, lätt verkställbara , och derföre äfven obevekliga. Vi uppfylle aldrig bättre våra pligter emot oss sjelfva, än då vi erinre oss att efterkommande skola skörda frukterna af våra bemödanden. Den enskilta menniskans jordiska mål är döden. Fortfarande lif väntar deremot nationerna. Då således menniskan arbetar för sig, arbetar hon än mera för det samhälle hon tillhörer. Då jag för snart ett sjerdedels århundrade tillbaka besvor edra grundlagar, yttrade jag till Rikets Ständer: att det icke ensamt var vidden af en stat, som utgjorde dess styrka och dess sjelfständighet, utan ock dess lagar, dess handel, dess arbetsflit, och framförallt dess nationalanda. Jag upprepar nu för eder dessa sanningar. Öfverensstämmelsen emellan mina och edra åsigter har åt Fäderneslandet beredt det bibehållna lugn och den ostörda ordning, hvars frukter det under mera än två och tjugu år skördat. Sjelfständighet, fred och vänskapliga förbindelser i det yttre; stillhet och laglydnad i det inre; sådan är den tafla , som de förenade rikena Sverige och Norrige nu för Europa framställa. Jag nedkallar öfver edra arbeten den Allsmäktiges välsignelse, och J ag förblifver eder , gode Herrar och Svenske Män, alle samteligen och hvar och en i synnerhet, med all Kongl. nåd och ynnest stådse välbevågen. En berättelse om hvad i Rikets styrelse sedan sistl. Riksdag sig tilldragit, upplästes af Hr Hof-Canzleren. På Riddarhuset begårdes af Hr v. Heyne upplåsning af det tal Hr Landtmarskalken ämnade att vid Riksdagens öppnande, å Ståndets vägnar, hålla till H. M. Konungen; hvaruti Hrr Grefvarne C. F. Horn och O. A. Cronhjelm lära förenat sig; men Hr Landtmarskalken visste att härför såtta — P, sasom icke af Grundlagen ålagd en dylik justerings-åtgård, och dermed förföll saken. — Vi förmoda, att Hr Landtmarskalken framdeles kommer att adagalägga en lika strikt lydnad för hvad Grundlagen bjuder; och allt kan då väntas af em man san S —

5 februari 1834, sida 3

Thumbnail