Vi utdraga här ett ställe, som i verket förekommer uti ett helt annat sammanhang. men som kan lämpas till det förut sagda: — En stark afsättning. säger Dunaijer, består icke endast uti mängden af de framalstrade tingen, icke blott uti det rätta förhallandet emellan desammas den uppkommer förnämligast, genom sättet , huruledes dessa ting, i den molm de framalstras, fördela sig i samhället. Föllo produkterne, så snart de komma i dagen, till större delen uti händerna på nägra fa, så skulle de, om de också uti största. mängd och mångsaldighet samt uti rigtigaste förhållande till hvarandra, vore för handen, likväl endast finna en ringa afsättning, emedan de få hufvud-innehafvarne deraf hade endast ringa behof, och massan af Allmänheten kunde med det obetydliga som för den. öfverblifvit, endast göra en mindre handel. Låt oss till ex. antaga, att de arliga produktionerne i hela Frankrike, i stället att fördelas ibland dess Inbyggare, skulle concentrera i händerne på 10,000 familier, hvilka oinskränkt herrskande öfver hela befolkningen, ville endast tillfredsställa densammas mest trängande bellof, men eljest ieke ville lemna den någon andel af de produkter hon framaktrat; ponera vidare, hvad som visserligen icke är rätt tänkbart, att befolkningen och produktionen under dessa omständigheter blef oförändrad, då måste nådväurdigt, i följd af Produkternes olika fördelning , desammas afsättning ojemförligt minskas. Ty i sådant fall skulle endast 10000 större Innehafvare sins emellan röra sig med afkastningarne och, oaktadt allt det slöseri de tilläto sig, ändock icke kunna förbruka så mycket som hela befolkningen förut hade förbrukat, och vida mera varor eller artiklar skulle da blifva oförsalde, fastän produkternes massa och mångfald ännu alltid vore densamma. Skola afsättnings-vägar icke fela, och skall produkternes utbyte utan hinder för sig ga, är det fördenskull icke nog, att tillräckligt många och i riktigt förhallande till hvarandra blifva framalstrade; desamma måste vara behörigen fördelade. Men hvad lärer oss erfarenheten härom ? Vi se några få i besittning af omätliga rikedomar, under det millioner andra knappast kunna lifnåra sig: verlden Är ett galårskepp, på hvilket största delen af manskapet uttröttar sig fjorton timmar om dygnet med roning, och knappast förtjenar så mycket som det, för att stilla sin hunger, behöfves, under det ett litet antal individer ntan allt bemödande intager tio gånger mer, än den argaste fråssare skulle kunna förtära. lIcke endast der, kvarest slafveri eller lifegenskap ännu existerar, utan äfven i de civilicerade länderne, ser man. årliga provenuet af arbetet, behållningen af menniskoslägtets så väl nuvarande som fordna ansträngningar, komma i händerne på ett visst antal menniskor, som i och för sig må vara betydligt men likvisst. i jemförelse med den stora massan af befolkningen, endast är en försvinnande strohet. Häruti ligger hufvud orsaken till den svåra afsättning och marknadernes öfverfyllning hvaröfver en så allmän klagan förnimmes. Svarigheten af bristande afsättning har förnämligast sin grund i den omständigheten, att utbytet af varor, besittningen af egodelar, af värden, förutsätter att denna besittning endast är i få händer. De, hvilka den största delen af den ärliga productionen tillfaller , bemöda sig att upptäcka afsättningsvägar . uppsöka dem i alla verldsdelar, men inse icke, att de menniskor som hafva något, äro sjelfve de verkliga afsättningsvägarne och att desse menniskor, tillfölje af såttet huru provenuet af arbetet blir fördeladt, äro allestäådes sällsamma; de begripa icke, att de skulle finna den bästa marknaden i deras omgifning, i befolkningen, om desse voro försedde med medel att köpa. En bättre, genom ett annat samhällsskick förmedlad fördelning af varorne, skulle icke allenast öpna ett större fält för afsättningen af det som produceras, utan ock öfver hufvud för frambringandet af värden. (Forts.) —— MM — ————dpA-—ga i——