Då Redactionen utbreder sig öfver det välsigelserika inflytande, som Judiska Nationens emancipation skulle hafva på vår industri (följakteligen äfven på värt kära Fädernesland), så anför han äfven, likasom i slutmening häraf, par recommendation , att Judarne figurera sällan i våra brottmålsprotocoller och på restlängderne, att de föra ett ordentligt lefnadssätt och betala villigt och oafkortadt sine utskylder: man kunde lättligen deraf draga den slutsats, att Redactionen önskade, att vi voro Judarallesamman ; men hade Redactionen närmare känt vissa samhällsförhällanden och de motiver, som väcka eller bidraga till dessa företräden hos Judarne, så hade han visligen innehållit med det loford han nu, lindrigast sagdt, så lösligen framkastat till Judarnes upphöjelse, på egne medborgares bekostnad. En folkklass, bland hvilken inga tjenare, arbetare eller knappast någre underhafvande finnas, utan der hvar och en för sig, är sin egen Herre, bland sådane bör man kunna förmoda, att få anklagelser för gröfre brott skulle kunna finnas; och om någon gang dertill skulle förekomma anledningar, så skulle den troligen ej sakna medel att förekomma den obehaglighet som Redactionen, jag känner ej af hvad anledning, behagar benämna med: att figurera i brottmäls-protocoller och restlängder; att Judarne för öfrigt, i allmänhet, föra ett ordentligt lefnadssätt, år en samhällsdygd, som de verkligen äga och som ingen opartisk kan bestrida dem. Men att de, mera villigt äån andre, oafkortadt betala sine utskylder, torde egentligen kunna tillskrifvas det sätt, hvarpå större delen af utskylderne, till ett sammanräknadt och bestämdt belopp, dem påföres och derefter mellan dem fördelas, hvarigenom ock ingen betungas med större börda, än han förmår draga; i öfrigt måste man medgifva Judarne, som ett hufvuddrag i National-caraeteren, att der de njuta skydd, visa de gemenligen. hvilken Öfverhet som hälst, den djupaste underdånighet och vördnad, och någon vidare national-caracter kan man ej med billighet fordra af ett folk, som ingalunda tillhörer någon annan Nation, än sin egen, det vill säga den Judiska. Vare längt ifrån, att någon intollerance skulle kunna leda mine omdömen och tänkesätt: den sanna philosophien, i förening med en jemt framskridande upplysning, har förmått utrota allt religions-hat bland hyfsade nationer (sjeltva ltalien och Spanien komma äfven troligen innan kort att göra framsteg på denna bana, sa fort de hinna afskudda sig Prestväldet och lära sig förakta dessa religionens föregifne tjenare, som till egna afsigters befrämjande förstått sorsfälligt underhålla fanatismen bland den mindre tänkande folkhopen, itrots af all upplysning): jag värderar en Jude och en Mahomedan lika mycket som en Christen, då hans personliga egenskaper gör honom förtjent till aktning och förtroende, utan minsta inskränkning i afseende på religion eller trosbekännelse, och jag medgifver gerna, att bland Judiska Nationen finnas många individuer, som deraf gjort och göra sig förtjente; men jag kan, det oagtadt. lika så litet gifva dem nagot företräde framför andra Nationer, som att jag skulle kunna tillräkna dem ån i dag bibehållandet af alla de laster och ofullkomligher som vidladade dem, allt från deras vandring ur Egypten ända till Templets sista förstöring ; och, som motstyeke till Redactionens interessanta berättelse om de Tyska Korsriddarne (hvilken händelse enl. med historien äger trovärdighet,) vill jag endast i korthet anföra, att den som med uppmärksamhet granskar häfderne, skall finna, att Judarnes historia utmärker demden tiden, som ett alldeles ovanligt vekligt, lastfullt och vacklande folkslag; sjelfva Moses med alla sina stora egenskaper förmådde ej att bringa dem till trohet och lydnad, och hade ej Josua och Judas Maccabeus (de enda hjeltar och verkliga fältherrar, som bland dem funnits). kunnat föra dem till striden, så hade Judarne längt tidigare gatt sin undergång till mötes, sedan degeuom sin intollerance och sine barbariska förföljelser (oagtadt alla deras egna täta aftall till afgudadyrkan), adragit sig nästan hela verldens hat: det blef då en ovilkorlig nödvändighet för andra Nationers bestand, att i grund utrota detta folk, hvarefter det, genom dess kringspridande, med tiden blifvit lika som amalgameradt med alla andra nationer, och till det mästa antagit deras seder , lynnen och lefnadsätt; deras Mischna och Thalmud, med at den intollerancefanatism och i öfrigt verkliga löjligheter den innefattar, måste mu sta i strid med den upplysning de sedermera vunnit: men jag kan likväl ej neka mig den öfvertygelsen, att om Judarne än i dag läste sin Mischna och Thalmud, och lefde derefter. så skulle sjelfra Redaktionen ej kunna undga omskäårelsen, så vida magten vore i deras händer; ty principen är den, att den som Syndar mot Moses, den kan absolveras, men den som motsäger den Thalmudiska läran, den är skyldig till döden; men för öfrigt vill jag på intet vis betaga Redactionen njutningen af det välsignelserika inflytande, som operationen