för följande: Svårligen lärer någon Tidning kunna framte ett mera lyckadt profstycke af en den mest ilskna och ostädade kritik än det, Götheborgs Dagblad sistledne Lördag hade att uppvisa. Till styrka för detta påstående, hänvisa vi blött till början af Nidvisan, hvars legde författare så tydeligen ådagalägger, att han åsidosatt ej allenast hyfsningens utan äfven vettets fordringar; ty hvilken menniska, som äger det sednare, tillåter sig ett så personligt förolämpande för ett visserligen vid tillfället obehagligt, men likväl ej himmelskriande företag, som att glömma repetera en Sång-repris. (Comparatift med Insändarens glömska af anstän digheteng lag, är den förra ett intet). Vi hafva ej den färmån att personligen känna den ifrågavarande Orgelnisten, och tillstå äfven vår oförmåga att bedömma dess musikaliska förmåga, men anse likväl, det en mångårig tjenstetid och ett aktningsvärdt förhållande som samhällsmedlem berättiga till anspråk, om ej på äfverseende för ot onppsätligt fel, åtminstone på förskoning från otidigheter, Tänk, om man uppref gamla sår, och åt off:ntligheten öfverlemnade det, som, rörande Insändarens glömska, är de facto kändt och de jure bevisadt? — Som Konstdomare borde Insänd. alldraminst uppträda, då han på ett så lysande sätt ådagalägger sin egen okunnighet; ty alla de techniska termer hvarmed hans pasquilt är uppstufvadt, förmå ej dölja oförståndet i det påståndet, ait Orgelnisten borde så arrangera, det hela församlingen sjöng fyrstämmigt!! Har man väl hört värre Galimathias? Det skulle till en början vara interessant att få veta, om församlingen låte enrollera sig i en dylik sångskola, och sedan, huru detta IIarmoniska företag skulle komma innom möjlighetens gräns. Dea önskan, som tyckes ligga på lur bakom Insändarens ifrande för reform i Orgelspelning, vinnes så mycket mindre, som det är kändt, att den härflyter från personligt ovänliga förhållanden ; vi råda derföre, att han afvagtar den tidpunkt, då, enligt Naturens allmänna lag, de tadlade tio fingrarne för alltid stelna, och således tillfälle yppar sig för lusänd., att göra det nära omöjliga möjlist, och i Domkyrkan åvägabringa den länge saknade full, komligheten i såväl manunalens som pedalens behandling, register, chörer och den fyrstämmigt sjungande församlingen. — Wi bifoga, såsom ett tröstande Evangelium för den sorgsne spejaren, ordspråket: Den som väntar något godt, väntar aldrig för länge, —