— ka Uppsat, att med argilet, nårl CIICK D0ILLAKAT1 BIOS IVAs allenast författarens Skrift, utan äfven hans heder, — han öfverstiger den lagbundna frihetens gräns, gillar jelfväldet, och antager en Libersas, eller rättare, Jicencia Academica, (4) som icke kläder väl för att uppträda på Sceuven inför en vördad Allmänhet, — — Till dessa reflexioner föranleddes jag, då jag såg — till min stora förundran (5) — min här för tillfället skrifna Kungörelse i HandelaTidningen och Götheborgs Dagblad införd. — Huru den blifvit praktiserad till staden, vill jag nu för Läsaren korrteligen anföra: Omkring fjorton dagar efter Kungörelsens uppläsande från Predikstolen, inträdde sjömannen Gustaf Johansson med trenne sina Supbröder af härvarande Å ungdom, i min kammare, en Söndags eftermiddag 5, och begärde få läsa Kungörelsen, efter de icke varit i Kyrkan? då den kungjordes. — Jag beviljade det gerna och framtog densamma, hvarpå en af karlarne läste den belt högt för de andre. Efter slutad läsning begärdes af dem alla, att antingen få en afekrift, eller sjelfva Originalet. Pet senare samtyckte jag till, utan att ensana något ondt. Att de imellertid fört den till staden, aniingen sjelsve, ellar genom ett Dem värdigt ombud, och troligen genom ett cj obetydligt arfsede (6) låtit införa den, först i llandels-Tidningen och sedan i Dagbladet. ökar deras brotts! ighet emot mig, och underrättar äfven allmänheten om, hvars Andasbarn de äro. Att föräldrarne och ordniugsmannen här ofta öfverlemna ungdomen åt sjelfsvåld och oordningar, har jag mer än en gång med grämelse särnammit, men, beklagligen! ej kunnat förekomma. — Häag ho fia nu imellertid desse djerfve och oförsynte poikar vunnit mod Edictets offentlig görande? — Hvad ersätining har jag fått för plundringen i min Trägård, och för 2:ne gjorda inbrotts-stölder, den senare föröfvad under Högmässan ? — I min tanka hafva de genom Kungörelsens publicitet icke rättfärdigat eig. — Ått jag har rättighet att från Predikstolen lysa efter Tjuf4.) Wid hvilken Academi har Insänd. lärt sig stafva ordet licentia så, som han nn gjort i sin skrift? Säkerligen hade Insänd. derföre improberats vid våra academierSåsom libertas får man icke antaga det, och misskläder på det högsta, då man vjll uppträda på scenen inför en vördad allmänhet. 5.) Wi hoppas, att författaren hämtat sig från sin stora förundran. 3 6.) Att något arfvode för Kungörelsens införande i denna