Tilelsjul an. (Forts. fr. N:o 263 och slut.) Ware det långt ifrån oss, at vilja ncha, att många blifva tjenliga Pastorer, utan att hafva genomgått graderne; detia är dem så mycket mer till heder, Men det Jäf ar icke vår öfvertygelse , att i allmänhet de tjenligaste uteå, och ännu mer skulle utgå från det vid församlingenne jens-gårande prester-bapet. dercet uppmuntran icke saknedes, helst de böra bättre känna huru den lägre menniskan bör behandlas, såsom initierade i alla dess lifs förhäl landen. Man får lefva på en annan fot som prest, om man är prest efter iden, än man vanligtvis lefver som lekman. Men derjemte fordras ock, om presterskapets idå skall fullt utbildas, att förson lkngar icke, såsom i harhol-ha händerne, bortshänkas såsom domäner ät liäörrar, biilka nådges sviäta embetseden, utan att någonsin utöfva eimbetet: Wottenshaper och förtjenster böra i ett väl ordnad samPälle finna sin uppmuntran, utan ait den just skall sökas på en indirekt väg. Men hvar finna medel att på ennat säl! uppmuntra förtjensten? Förslag i detta afseende hafva icke fattats, emanerade från skarpsynte män. Det vore kanske en fåföng möda att åter upprepa dem. IIufsudsumman deraf har likväl varit den: ställ presternes löningssätt på en annan fot. Derjemte ock det uråldriga rådet: drag in på staten. Statsoch militärlyx är oförenlig med Sverges knappa tillgångar. Sverge är icke Frankrike, icke heller får det någonsin Rysslands regursser. Lysande armter och eländiga undervisningeanstalter passa bäst tillhopa för eröfrande berbarer. Moralisk styrka hvilar oftast på ekonomiskt sjelfbehånd. Landtmennen i Sverge, och mången med honom, Jan län pligast hallas en fri man i beständigt slafteri. Tan n åste inskrärka sig till det yttersta, för att kunna betala dina skatter. Ilan måste neka sig imängen ädel njutning,