namn, heder och värdighet, och så dumt författad, att en bonde på Hisingen icke kunde göra det dummare, hen kan då undra deröfver, att vi reflektera, meditera och draga våra slutsatser ? Ty när detta sker på det firska träd, hvad skall icke då ske på dettorra? När detta skeri Sverge, hvad skall icke ske på andra ställen , der titelsjnkan är större? När detta sker nu, hvad skall icke ske efter 30 år, om sjukdomen griper omkring sig såsom hittifs? Ingen må likväl tro, att vi önska ett Erropei-kt jemlikhetsayztem. Nej, gerna må förtjensten, — den må visa sig i hvilken samhällsbefatttning eom helst — få sin nuypmantran och belöning äfven med yttre utmärkelser, hvarigenom den kan skiljas från hopen och igenkännas, på det att den ingenstädes må gå miste om sin tillbörliga aktning, äfren Gl — då den icke är personligen känd. en vi skalle Hlott önska, att dessa yttre utmirkelser aldrig af någon så ifrigi söktes, eller att de någonsin vannos genom ett vegeteran ddeelif. Yrsa Wi hafva talt om sjnkdomsoraakern Wi vilja äfvon nämna dess symptomer. Desge visa sis mäirkbarast uti afund . och högmod, flärd och ytlighet, lyx o7 yppighet. Derigenom har ock denna sjukdom blifeie Lation13 shadligaste kräfta. Och då den gått till en visöfrardrift, finn er förs tjenaten icke mer någan nppnuntran g2unn en titel el! EN 2 . dekorativa, emedan den derpå icke afhil kan igenkännas. Denna fördorfliga sjukdom, som plågar så mångmenniskobröst, har alltid medfört skadliga fölider, eme llan den sjuke I sin feboryra tagit ytan för den inre bilteu, skalet för kärnan. Alla de gamla faoskslagens historia vittnar derem och gifver vår tid de ekarpaste varningar, När en Nations bomödande riktats deråt, att vilja Fynas dan ene öfter den andre genom att yitligt prål, då har dena allaredennex Springet hart och låtit kreanfuren stå hets dagen nian vatten och foder; hor har forst varit en brat ileja — men till slut foarmadeligen lat och vanvårdat kreanturen; Ehura med ofverflödigt fader af Ualm Hö och agner med himte, har hon utmagrat kreanturen — att de så vill, som kaifvar icke varit, kval de bort rara, ntan jag därigenom vidkänt förluster — hon har den öUleta dennes utan mitt tillstånd så dymedelet lemnat kreanturen, af jag måst annan person dem uffordra, Henna Stertagor sag icke itirasten, af ordsak att hon gåt från kroanturen och atur tjoasten — ry J. . med ifustra äro skattakrifas för år 1322 härstädes — Tr. den 18:de Maj 1832. I likhet med förestående oraf, hafva vi hört, att en lärd Utlinning, som för en tia sodan ökte Sverge, träffidei ett sällskan nårra dokorcrade Svenska IIerrar. Man såg på ytan och trodde att kan hade mån af bildning för sig. Han födde samtalet in på vettenskanp och konst, hvarvid han kom att nimna Shakspears namn. Shalkspoar! Shakspear! hva Y dö för en tusan djefvel? frågade en af de dekorerade, Att U tin ingen blef, livad man kallar, perplex, var naturligt och att hau sedan inskränkte raisonnementet tili refloviöcenaAfras slank an As va 1 2. ÄAÄAÄAA qq!s q o0Ö0— HAAAAnii — d —