Hur tonerna i brytning sväfva Omkring en nära uttömd bål, Då lär du ej den satsen jäfva, Alt loften fylles mest med skrål. Hsi klagar du? Ållt blir åcteamniå; Och rösten är ju blott ett lån; Från Adam alla dock härstamma; Fast han sitt Eden trefas ifrån. Hvad är — om gröna lunder tala? Då bladen falla af hvar höst; Sjung hellre om , hur tuppar gala All: jemt ur h sa brandvakta-bröst. Just ej med fröjd nattväcktarn sändel ; Att fanla gata upp och ne Men i hane bröst den trösten a tändes: Ej Magistraten honom ser; och sjelf han anser ändamålet , Hvarför om natten han gått ut, — Ätt stämma upp det satans skrålet, Och väcka memskor med sitt tjöt. Cif akt! nu mer ej saxen svingar Den lilla Soxiska armäen; , Tv Marpheus utbredt sina vingar, Chn hvar en snarkar på sin sten; — Han väcks ej mer af jungfrugvitter, Nej, icke ens, om åskan slår: Ty irygg han på sin irappsten sitter; — Män kan cj hvila, då man går! — Om husen stå i ljusa lågor; Han blir dock stilla som eii muf; Han känner icke några plågor, Och vet; törtväcktarn har en ff. — Ej något qval hana hjerta cirer; Ty sen han sjelf sin lur har fört, Bryr han sig ej om andra tårar, Än dem som smaka honom godt. — Han vet ej om den mörka sägan Om trånad utan möd och hopp; Han känner blott en enda klagan ; Då han ur sömnen vaknar opp. Men länge han sin tröst ej saknar, Ty han till krogen lunkar af, Dit längtar han, så snart han vaknaf, Dit lingtar han intill sin graf. Wälan, vid disken må han åricka Sin Nisse , om han är den värd ; oeh sen med eurf ögon blicka