(Forts, fr. N:o 191.) d Al production kan blifva lönande på två sätt; antinfon genom höga priser, elicr genom minskad produktionsLovnad. Hvad de höga priserne för spannemål angår , så inträder issearligen Statens pligt, att understundom för dem sätta en Fräns. Men Staten bör så vidt möjligt är, icke therdrifa denna pligt; aldrig genom någon offentelig ansalt hejda förhoppningen för producenten, att vinna. Ty det är denna förhoppning , som upplifvar productionen för det tilkonmanude, och som i alla fall, då den stegras för högt, tiläd och säkrast bedrager sig sjelf. Det är emedJertiå detta Staten gjort, om den genom icke alltid väl beräknade u försvelsforbud, eller genom felaktiga Magasins inrhtuingar minskat spannmäl-handelns vinst. Då således Statens ilisgande i detta afseende egenteligen bör reducera fig till, att icke nedfölla priserna utom då en allmän bilist gör det nödrärdiet, så har Staten så mycket mera i sin magt att frömhalla en ökad production, genom en minskad prodnetiorskostnad. Ty detta åstadkomns genom en riktigare fördelning af Skatterne, än för närvarande, då de mel sin cgenilisa tyngd hvila på Jordbruket och productiofen äat hvila på consumtianen. Likväl böra vi alartz glämma, att det är mindre en hög och öfverdrifän en söker och eldrig ssiken afsättning, som ; Ven vinst, fran lalar ett stisande jordbruk. Jordbruket har något i fig sjelf så lockande och behagligt, att de sleste föredraga att med möda och omsorg bemta revenuen af sitt capital, medelat att enförtro det åt jorden än att anförtro det åt menniskor. En mävgd personer, som kunde draga 6 procens ränta och ej behöfde derföre under ett helt år hafva ounan möda, ån alt några minuter skrifva en qvittene, nedlicga det i stället i ett jordbruk, som ger en obetydlig ränta, och som gör hela året till en kedja af omsorger. Lan-mennen är således nöjd med en ringa vinst ; men hvad ban rödsändiet fordrar för sitt bestånd, är säkerheten af den Fila vinst han påräknar. Kan ban icke detta, måste allt -tviaa. Staten måste således framför allt sörja för, att det produetionslager, hvaraf jordbrukaren skall drafå fin behillning, icke ligger osåldt eller faller under proCHUf KOS::If: den i pris. Med omsorgen riktad åt denna allt jordbruk framåt af sig sjelf, och blifva alla fisa m a åtgärder öfserflödiga, Den förnämsta frågan fr således den, huru Staten kan fördelaktigt inverka på ioröhrvksprodvcternes afsättuing. Denna fråga är helt och hållet local, och om jag hittills endast hållit mig vid allvärna Stafseconomiska lagar, måste jag här endast fästa mig I ML I re 1— — 2— ——