Det ämne, hraråfver jag får äran här yttra mina tankar, kan icke framställas isoleradt. Det är icke nog, att man upptäcker det medel, som säkrast uppfyller behofvet, när det iaträffar ; det är äfven nödvändigt, att detta medel skall i sig innebära fröet för behofvets förekomniande för framtiden. Så ansåg man t. ex. i de äldre ti lerna ingenting säkrare, freda för dyr tid och hungersnöd, än förbad art utfära Spanamål ur landet, till dess man efter några seklers erfarenhet först fann, att just detta utförsel-förbud förorsaharll tätt torkan mande Spannmåls brist, och en hungersnöd , för heilken ofta ingen hjelp kunde finnas. Det är såledea icke ait il dot närmaste medlet, som är det riktigaste; och om Sve: ige i något afseende haft varniagar, så är det i afsceade på dess undsättnings-anstalter. Att emedlertid de medel, man hitintills valt för detta ändamål, varit skadliga eller otjenliga, derom har den allmänna opinionen tillräckligen stadgat sig. Men att icke derföåce denna angelägenhet kan lemnas utan uppmärksamhet och åt sin egen utveckling, såsom äfvenledes den allmänna opinionen tyckes innebära, det har redan erfarenheten visat, Tsenne eller trenne missväxter, sedan Riaga-inainrältningen upphäfdes, och under korta mellanskaf, hafsa ås adkommit följder af enskilt rådlöshet och allmänna nppoflringar. Det ligger inom möjlighetens gräns, att då kunna blifva ännu tätare. Ehuru endast partialla, hafsa de likväl medtagit hela det anslag, Rikets Ständer lemnat tilj Regeringens disposition för detia ändamål. Meade dertill kommit, att de antingen varit vidsträcktare, eler återkommi! två år å rad, så hade Roageringen varit fårsatt untom es af: sa 18 Hj YT —. oh. mörlix förmiea, alt afbielna nöden. Vårlan är sålar 2 ejörd. Att öfsrerlemna dona åt enskilta barmhor:ighaten, som till en del nu redan måst ske, vore utan tvifvel obetänksamt. tom det osäkra resultat, hrartill det skulle leda, är det lika förödmjukande att begära hjelp af andras barmherti tighet som saractersförderfvande att erhålla den; och om betlandot i ett litet samhälle anses för den största af alla oordningar, så måste betlandet af hela prorinser vara det i en ännn högre grad. Om således allmänna åtgärder anses vara högt påkallade af nödvändigheten, är det likväl icke derföre sagdt, att det första förslag som afhjelper förlägenheten för ögon