Sina första vapen bar hen i den yngre Sturens fejd mot Ärkebiskop Gustaf Trolle och omtslas den tiden eåsom utmärkt bland fina kamrater för tapperhet, en stor talegåfva och ett särdeles muntert lynne. Han afslog vid Dufvenäs den Danska förstärkningen, som sändes Ärkebiskopen, om sommaren 1517 och förde , då följande året Konung Chris.ian sjoff med sin fiotta kom för Stockholm , Svenska hufwudbanerct i slaget vid Brännkyrka, som bestämde Danskarnes återtåg. Den hungersnöd, som redan hemsökt Danska lägret, tilltog på den af vidriga vindar uppehållna flottan. En del af krigssolket öfverlemnade sig sjelf åt fiendens ädelmod och fick äfven fritt hemtåga. Konungen, för att vinna tiden, öppnade fredsunderhandlingar. Sten Sture försedde sjulf hans flotta med lifsmedel; han afhölls med möda att der personligen infinna sig och gjorde ingen svårighet att gända sex af sina förnämata män såsom gisslan för det besök, Christian slu eligen föregaf sig vilja hos honom aflåääg ga. Gustaf var bland dessas antal. Med honom Doctor Hemning Gadd, till hvars lärdomar hans ungdom hade lyssnat, och Lars Siggesson (Sparre), i framtiden ett stöd för har: thron. När håten, sem förde dem , kom ut i sjön, afskw dem ett Danskt krigskepp återvägen: de blefvo gripne, ka stade ombord och, då en gynnande vind med detsammfyllde seglen, förrädiskt bortförde till Danmark, (U. Corresp.) AN — —— ——t———