Jag tål icke vestans qvalmiga fiågt, Och ej dess balsamiska ånga. Jag tål icke vårens rosiga drägt, Och vill inga fjärilar fånga. Men nattvinden susar dyster och kall, Då klyfver jag skummande vågor; Jag styr genom hvirflande bränningars svall, Wid norrskenets tysta lågor. En flicka jag ägde, med rosenhy, Och lockar, svarta, som midnattens sky, Och eld i det mörkblåa öga; Men döden kom ; och bister och blek, Han bortstal min lilja, bröt stängeln vek — Och tårar han aktade föga. Då flydde mig allt, både glädje och hopp; Ty kärlekens sol, som så vänligt gått opp, Sjönk blodröd i tidernas bälja; Jag ilade hän till det skummande haf; och oceanen en fristad mig gaf, Till dess jag min Ililda får följa. o haf! Jag offrat dig lugnet förnöjd; I din vaegande famn var min endaste fröjd — Jag älskar ock dö i ditt tköte; Jag önskar till lön för mödan en gång, Att vräkas i djupet vid stormens sång — O, att i sin famn det mig slöte! G. 4. — i