oron f UV: måslanda det Icke eter ar CH 1160TfIC CELåULII LIST. Nå så lat då fortfara med bränningen! förtära Norrmannens märg och ben! låt den svafvelblåa. lågan, tänd af det i miatas tankar nu utsläckta helfvete, länge neg sväfva omkring som lycktegubhar på det sauka träsket. Men tänck, om det nu är en Herre Zebaoth till? Månne det icke är biott dåren, som säger i sitt hjerta, det är ingen Gud. Rorrige har likväl ännu icke blifvit ett fullkomligt dårhus. Alltså, haruledes sttes en gräns för bräunvinsbränni gen och supandet? Manae der genom att den alldeles förhju es? O! bestämdt nej! ty som skrifvit står förimedelst edor hjer ana hårdhet tilldteatt bränna bränusia; dess supande kan ej mere förbjudas, Gud sjelf förbiuder det i Ålen dess öfver Tidiga hruk kan inskriukas Nå väl horuledes fär. S bräönslossapandet? Månne genom bön, föraning, predikan, och alu-langa demonstrationer om degs sRiUI H HUÅ ? Nej, vi prester och flere moralister, vi skälla dremot, som hunädarna mot minen. — Se Möller om hränvin-mngået. — Mmånne missbruken häfvas genom förnämitets föreningar ? ÅAck nej! man må uphskrifva förpligtelser 2 starka man vill, sätta så stora böter på missbhruken, som man henagar; tvisserlixen underskrifver man både med hand och siguist och vittnen. — Drinkaren sjelf skrifver underliat mannen i brödårariket, som underskref, sägande: tör jag be om en sup, för det jag skref under. Nå, visserligen undertehnar man förplig elsen; — men löftet hålles icke. Det skall gå med brän inets missbruk, som då man i Spanien ville afskaffa den vällustiga nationaldansen Fandango, Det graritetisha, sfora castiliauska Rådet var samladt, för att afskafla och decretera Fandan 2oupphäfvande; en Råadsherre proponerase, att ze der uppförd för sista gåne en. Som sagt så rjordt: dausace cx hrofestovypfärde den. Och hvad hände? Inom kort delttorm hela Rådsförsamlingen i dansen, så att grähåriga, gwitetiska Granders krasar och kappor sving le krinzsalen, som evarsankjul — hurn gick det med Fandango? Den skall nuv vara i största Åarg i Spanjens land!! Likaså hövs 083, FIAumCcin!! Men hvilket råd till att jurkränka braket af detta förgift? Inget? svarar man, lit detölolt brännas och supas och anpas och bränna— till dess, am skrifvit står, de åto, de drucko, detYeo sig hustrur, tills 2yndafloden kom, — och tog dem alla bort. Ja, säger nar, låt så gå, låt supas och hrännas upp märg och ben, å först läres att hålla upp, då skulle åtminstone det kommasde Higtets: änder lifes ömma af de sura årufvar fägerne 3 0 — och af syderues uthrärda aska skall det kommande Aligtet uppstå, som fog! phanix ur sin asba. — Det vissa är: Inget råd, detbtösta råd, rätt så! Flytt icke ljuset bort från dot enfallig barnet, låt det blott bränna — blott bränna fingrarne af sig, så har de! lärt att — bruka ögonen vr hufvodet, 43 först lärer det att — se; låt det dem. Låt naturens herrlige söner, Norriges ädle bönder i tusentala år ännu bränna, och supa sig usla och eländiga