— nitälskar för det namn han en gång akall i häfderna bära, än för det flyktiga välde, han i den korta länken af tidskedjan möjligtvis kan sammanhålla, så skall han ofelbart som en annan Gustaf Adolf sjelf uppsätta sin konstitution , sjelf utan afseende på börd och faroritskap välja Rådgifvare, utmärkta för sin styrelsesishet och sitt medborgerliga tänkesätt, hvilka äfven efter hans bortgång kunna upprätthålla ett fritt och ädelsinnadt folks nationliga ära och politiska inflytande. Ingenting är vanligare än att man hör klagas deröfver, att mången blifvit i högsta in tansen förfördelad. Denna klagan, som naturligtvis ingalunda drabbar Konungens öfver allt klander upphöjda personlighet, utan endast den ansvarige Kontrasignentens väld eller oförsarenhet, skulle upphöra från det ögonblick, då aldrig någon antogs till Konungens Rådgifvare, som icke i längre tid gjort sig känd för lika grundliga insigter i Statsförfattningen som för ädla och medborgerliga tänkesätt. Kasta vi en blick på de personer, som i allmänhet afgjort medborgares angelägenheter, hvad se vi då? J0, vi se män, som för färre eller flere år sedan utgått från Läroverken med ytliga kunskaper, hvilka de efter en eller annan termin inhämtat af blotta hollegieläsningen, hvarpa de begifvit sig till residensstaden, der de efter erhållande af några års ljuspenningar blifvit vigtiga män i etaten, som sökt göra sina meningar gällande, vi vilja icke säga med afseende på de sportler, som kunna indrifsas. I vär liksom i hvarje annan tid finnas visserligen missnöjda, som föra en osbäng klagan, Men aldrig har nnder någon tid en stor massa klagat utan anledning. Förlåtlist vore, om Svenska Folket, som enligt häfderna alltid visat sig äleka sin Konung som Indianera sin Brama, numera började Så småningom inse, att samhällsförfottningen liksom representationen laharerar med rihssardersliga brister. Ty på den fot de nu besinna sig, är det ej nog, att en obetydlig Kansliskrifvare kan genom dröjemål och vrängvisa förorsaka missnöje och klander synnerligast hos dem, hvilka icke sjelssee eller genom ombud kunna vaka öfver afgörandet af sina angelägenheter: till och med svåra riksdagsbeslut, hafva vanligen hos nationen väckt samma sinnesstämning som särskilda representanters voterings-ätt hos deras kommittenter. Ingen san sad Medborgare kan vilja omstörta den styrelseform, hvilken han näst statsreligionen besvurit, men att röja dess brister, isynnerhet då dessa, om Styrelsen så behagar, utas svårighet kunna afhjelpas, dertill finner han sig både berättigad och förbunden. Korteligen, det är af varmt nit för den Monarki ka principens upprätthållande och för skyddandet af den lagbundna medborgarerätten, som vi skulle önska, att det hädanefter måtte blifva en oeftergiflig fordran för hvar och en, som antages till högre EmbetsNE I SS 122 dö KA or oa PE 20 AA Pp