En häftig strid har icke länge sedan blifvit förd i anledniag af den framkastade frågan hvad skola vi göra af våra ogista Damer. En insändare om jag ej mianes orätt Prof. Rosenschöld har just med besked skarat till de trotsiga Herrarne, som ej vilja gifta sig, och med ett verkligt nit försvarat de obefordrade Damernas sak, visande på ganska tydliga skäl att man ej bör fråga, hvad skola vi göra af, utan hvad skola vi göru med Åc. Båda frågorna äro i min tanke lika malitiösa, emedan det klarligen synes, att wpåde insändaren och prokuratorn betraktat de ogifta sköna som öfverflödsartiklar, emedan man om kurante varor ej behöfrer fråga, hvad man skall göra af, eller med dem. Författaren hiraf tager sig i all tukt och ära friheten, som en tertius interveniens. med ett trollslag lösa den Åsmörka frågan, hvarföre icke alla sköna blifva gifta, och det på ett sätt, som skall utan, att förnärma Damerna, visa att kärleken till ungkarlslifvet icke har hela, skulden, eller alt karlarne icke äro de brottslige; af N:o 43 Aftonbladet, der en summarisk förteckning öfver Sveriges folkmängd finnes införd, upplyses nemligen, att det enligt till Tabellverket ingångna uppgifter 18309 fanns inom våra landamären 106,240 fruntimmer, mera än karlar,så att om hvarje karl (vore i tillfälle att kunna gifta sig, skulle dock detta betylhiga antal, utan saknad kunna exporteras till land, der supleanter behöfdes; af 6 fruntimmer måste således efter vår folkmängd alltid en vara underkastad ödet att lefva ogift. För Flickorna är detta skada — Men Fruarne de le dervid, De tacka Gud och äro glada, Att vara stackade i tid!