—— 9 — ———— dock kommit till enhet och öf erensståmmelse med sig sjelf, och ledd af sin naturliga känsla uppnått de typer hon skapat och eftersträfvat. Hennes figur är intagande, utan att vara tragiskt imposant, hennes kropp välgestaltad, bilasam och smidig, hennes plastik skön och uttrycksfull. De genomarbetade anletsdragen afspegla med min isk sanning alla rörelser, som passionen eller aflokterna väcka. Hennes röst är af metallens klarhet, böjlig, men inskränkt i tonernas omfång. Beslägtade sinnestillstånd nuancerar hon med själfullhet och precision. IIon deklamerar med värma, men uppbjuder någon gång en för stor moralisk kraft att undertrycka lidelsen, hvarigenom hennes pathos blir vacklande och oriktig. Fru Sranherg, den enda med henne jemförliga på Sveriges nomadiska theatrer, anlägger förnämligast på total-effekt. Mamsell Hoffman åter på de stora momenterna, dem hon öfversvämmar med hela musiken af sina dramatiska retelser, utan att derföre förlora totaliteten ur sigte. Ungdomliga keroiner och idylliska flickroller tyckas närmast tillhöra hennes genre. I Telra triumferade hennes mimiska talang. I Johanna därc firade natur och konst sin skönaste förmälning. Illusionen blef verklighet; den inspir radle flickan från Vogesens dalar gick igen för att uppbära on rättvisare efterverlis h lluning. Maria Stuart gafs med både värdighet och behag, I hennes afsked af sin omgifning låg en oemotståndlig hänförelse. Det var billigt att Catharina af äleilbronn med sin förklaring akt slutade det hela. Framställningans renhet, sanning och grace, f. eriet, eldarna, och ändtiigen den magiska hvilan öfver bröllops gruppen fulländade en tasla , hvars glanspunkt utgjordes af Mamsell Hoffman, och hvaraf uttrycket länge torde lefva i mängeus åskådares hjerta. K.