fattning, klar och sann i framställning afsina roller, konstnär i ordets vackra betydelse. Herr Askenbom, scenens Hogarth, med sin lyckliga takt, att gripa och återgifva det komiska i lifvet, sin outtömliga humor, sin riktighet och fasthet i karaktersteckning, har i den lägre komiken, den I han drifver, ända in i dess finaste schatteringar, få sina likar. Ilan öfversätter väl alltid sig sjelf i sin roll, men hans personlighet har för stor Proteusgåfva att bli tröttande. Herr Bolinder är ej utan flit, värdighet och ädel hållning , öfverdrifver aldrig sitt spel, men saknar ledighet, styrka och förmåga att fylla sin roll, när denna ligger utom gränsen af hans individualitet. IIerr Broman erbjuder j framställningen af unga affektfulla män en intressant företeelse; har militärisk tournure och raskhet. Blott är hans plastik någon gång oskön, och hans armar motarbeta stundom det uttryck, de i stället skulle understödja. Man kunde tillägga, att ban anstränger sinr lungor utöfver behofvet, och att, när passionen eldar honom, såsom f. e. i Maria Stuart, l. an begynner sina repliker med en Kraftaufwaud som ej sedan kan förstärkas, då han snarare bort gradiis öfvergå från undertryckt häftighet till det starkare utbrottet. Fru Broman, som Elisabeth, hade ej rätt iaförlifvat sig med sin roll, den anslog ej hennes inre sinne, hon förstod ej att afvinna den annat interesse, än Ilistoriens — —— — sm sov — — — — — eget, och hvad Schillers sköna, praktfulla dialog forlänade den, Samma anmärkning träffar de flesta af hennes debuter på kothurnen. I det naiva deremot, i Konversationsstycket, i allt, som ryms inom hennes tillgångar, lyckas kon bättre. Begränsningen af denna uppsatts tillåter Rec. ejj att med specicl observation genomgå hela serien af theaterns personal. De som här finna sig uteslutna, äro derföre icke förgätne eller oförtjente af allmänhetens uppmärksamhe men då de vanligen, åtminstone inom reciterande facket endast uppträdt i obetydligare roller, och der sällan ener aldrig haft tillfälle utveckla några större, dem möjligen innehoende gåfvor, böra de sjelfva fördraga tystnaden framför en tilläfgentyrs af skenet missledd granskning. Från denna betraktelse vänder Rec. sig slutligen till zcenens Armida, Mamsell Hoffman. Utan andra hjelpmedel, än sin rika naturs, har hon lyft sig till, en höjd inom konstens sfer, öfver hvilken en Siddons, Georgs eller Wolff, om förhållanderna varit de samma, troligen ej stigit, Liksom all konst, började äfven hennes med härmning af det befintliga. Men länge kunde de i allt fall torstiga mönstren cj tillfredsställa. Mensklighetens och menniskosnillets idealer ingingo väl endast sparsamt i hennes studier, Hon har . — -XA!22 H0nnn 0002 1As— 2 —