Forts. fr. N:o 57. llistor ieförsattarne hafva aftecknat verkligheten, och de hafvå gjort väl deruti; de hafva beskrifrit lifvets yta, och det var nödigt, ett denna yta ble fbeskrifren. En sådan beskrifning är den egentliga bistorien, hvilken har sin egen anda och sina serskilda reglor; reglor, desto bättre i den monde äro mera noggrannt och bestämdt uppdragne. IIistorien om hon är hvad hon Öår vara, stannar alltid vid sina gränser; de nemligen, hvilka skilja tilldragelserna i den yttre och verkliga verlden, från tilldragelserna uti idcernas osyn liga verld. Denna sednare verld, så till sägandes, sväfiar ökver den förra, åskådar och verkliggör sig deri; han följa den andra uti alla dess utvicklingsperioder och dess hszälfningar ; de gå i ett paralelt förhållande; vid snart sagdt alla punkter vidröra de och genomtränga hvarandra; men om den ena har sina serskilda betraktare och upptecknare, hvarföre skulle icke den andra äfven hafva sina? Då man berättar de händelser, som, utan nödvändigt samband sinsemellan, utgöra menniskolägtets yttre lif, hvarföre skulle men icke äfven vilja emellan dessa tillfilliga företeelser återställa den sanna ordning, hvilken närmar dem till hvarannan och förklarar dem, i det den hänför dem till den högre rerld, med hvilken de äro beslägtade. Se der; hvad de historiska vetenskapen vore uti dess högsta förtröfflighet! Den skulle väl, likasom alla andra ratianela veteusknor, som filososien omfattar, hafva sina harnaår, men dock alltid, ehuru långsamt, framgå till sia failkomning. Utan tvifvel blefve denna vetenskap icke den lättaste; men är de NN före mindre vigtig och nödvändig 2? Och är väl de: gilltigt skl. att derifrån afhålla det menskliga förstänu.. och att icke våga begynna dess studium. Denna vetenskap, som vi må kalla IIistoriens Filosofi. var okind för de gamle och kande icke annat vara. De hade icke sett nog af verlden, för att fana sig besvärade af skådespelets tröttande rörlighet och af den ofrukthara omvexlingen uti dessa tita katastrofer, hvilka icke synas hafva något annat ändamål, än en onytrig förändring i de menskliga tingens yttre tillstånd. Yugre, verksammare, ikrigare sysselsatta i kampen mot händelserna, mera belåtna, än de hyare, med den samhällsordning, de inrättat, och i allmänhet mera lugna till sinnes, hördes de gamle föga beklasa sig öfver ödet, hsilket ej eller hade gifvit dem så många hårda och förskräckliga slag. Hvad oss angår, om hafra vett denna ädla forntid försvinna, och som revolutionernes rastlösa stormar hafva kastat i så många skiljaktiga ställningar; som hafva sett falla så många herravälden, sekter och meningar; som endast hafva släpat oss från ruiner till ruiner, tills vi ändtligen hunnit dem, hvarest vi i dag hafva rårt hemvist, utan att ens der kunna hvila oss — vi, de