—— betydelse, ett nyckfullt ödes tillfällighets-lekar. Och hrad är väl kunskapen om det tillf lliga? En kunskap för miunet och icke för förnuftet, som betraktar det, som varit, icke det, som bordt vara, och hvilket, då det icke stödjer sig på någon princip, ej eller bildar något resultat. Men detta tillfälliga, säger man, är just det verkliga. Ja, visserligen; men det verkliga, är det också det sanna? Hvarken vetenskapen eller förnuftet sysselsätta sig med fenomenet, blott eåsom sådant, ty det som tilldrager sis och försvinner, är godtyckligt; och, hvad som är godtyckliet kan icke hänföras under en bestämd princip, och derigsi om få en sann betydelse; det tillfälliga lennar endast sitt intryck åt sinnena, hvilka öfverslytta detta till minnet, säsant, som de emottagit det. Och det tillstuiga och aft godtyckliga, huru man än vill uppställa dem i jemförelser, eller sammanbinda och hårddraga dem, skola likväl aldrie gifva någon fast grund och följaktligen ej eller blifva ämne för vetenskapen. Fenomenerne kunna ej uppfattas i en verklig kunskap, utan genom deras förhållande till den sanning, eller, egentligare sagdt, den Ide, som de återspegla, och med hvilken de äro öfverensstämmande. Det är genom denna öfverensstämmelse, som det verkliga får sin sanning: det är genom detta eviga, förhållande emellan verkligheten och Ideen, som den förra också får en ev ig sanning ; detär ock genom detta förhållande emellan det tillfälliga och det nödvändiga, som det tillfälliga sjelft blir nödvändigt, och det är slutligen detta förhållande emellan hvad som händer och hvad som bör hända, hvilken är orsaken dertill, att det som inträffar sker, just emedan det bår ske. Öfver det verkliga står förnuftsgrunden, hvarföre det är. Denna verlden, som är förgänglig, innehåller en, som icke är det, och som bildar den förras väsende, sanning och högsta verklighet, samt gifver den sitt värde och sin värdighet. Det är omöjligt att känna lacen ensamt, emedan man icke kan hinna dit, utan att passera genom det verkliga. Att åter känna det verkliga ensamt, är ett intet; ty det verkliga är endast uppenbarelsen af lIdåen, och att taga up: penbarelsen, bilden, symbolen, tecknet för ejelfsa fen betecknade saken för Idgen sjelf, är en, ehuru allmän, likväl ganska stor villfarelse, och uti hvilken man faller, då man studerar eller beskrifver den synbara och sinnliga delen af de menskliga tingen, utan att gå tillbaka til deras grund eller höja sig till deras verkliga ändamål. Om jag skulle tilltala de utmärkta häfdatecknare, som genom sitt snille hafva förevigat de Grekiska folkens lagar och öden, så skulle jag säga: Edra målningar äro lysande , edra idte, ofta djupsinniga; I kunnen förflytta oss till torgen i Athen och Corcyra, till Atticas och Laconiens slagtfält; Jvisen oss ganska tydligt, hrarföre Athen gick under och Lacedemon segrade; och edra lärdamar fårtienade att flir