ö Victor Cousin. Forts. fr. N:o 56. På detta sätt genomvandrar historien tidehvarfven, från slägte till slägte, från tidpunkt till tidpunkt, alltid framställande dem med trohet och ordning, och uppdagande de sanna orsaker, som 1 hvarje tidpunkt förberedt hvarje särskild händelse, samt åt Ivar och en gifvit sin serskilda karakter. Historien både målar händelserna och förklarar dem. Men, när hon slatat att måla och förklara alla mensklighetens utricklin gsperioder, den ena efter den andra, de händelser, som uppfyllt dem, med deras orsaker, så halva dock dessa taflor och förklaringar icke framhragt någonting annat, än en följd af enskilda företeelser — och af denna ordningsföljd bildar man ett helt, som vanligen kallas Universal Historia. Men — är detta väl den rätta Universal -Historien ? Eller finnes väkideen af allmänlighet vti en mer eller mindre ansenlig samling af facta? Eller träffar, man någon enhet i denna omätliga mångfald? Låt mig hafva list all historia, låt mig veta, hvad som tilldragit sig bland menniskorna, känna Rom, Grekland, Judeen, Egypten, Indien, hvad som har höjt dessa länder till anseende och störtat dem; låt mig känne medeltiden och denyare tiderne; låt intet folkslag vara mig obekant, ingen händelse med dess orsak, nej icke ens någon historisk källa hafva undgatt min uppmärksamhet — hvad vet jag dock slutligen ge nom allt detta? På sin höjd, att menniskoslägtet är så och så många årtusenden gammalt, att det har haft åtskilliga öden, mer eller mindre märkvärdiga, här af den ena, der af den andra anledningen. IIistorien borde undervisa mig derom, hon har underrisat mig, och der slutar hennes värf. , Men, sluta äfven mina behof der, och är det ingenting mer, som jag borde veta eller söka att få veta om mensksligheten och verlden? Man har låtit det förflutnas flod rulla fram under mina ögon; man har gjort mig bekant med de länder, som den redan genomstrukit; de stränder, som han förhärjat; de stormar, som hafra upprest dess böljor, med ett ord: hela historien af dess 10; pp har blifvit framlagdt för mig, som han måste uppsluka, så väl som mina förfäder. Men hur udan är då naturen af den rörelse, som förer fram denna flod, och hvarest finnes det mål, dit han är ämnad ? Hvarföre är hans 105 så oroligt och Samt p stundom så lungt, stundom Dessa afvikelser — månne de i icke kunna hänförae under något slags regel? Dessa rörelser, bafva de icke några lagar ? Och sjelfva dess tillvarelke har