— oo förborga sina långa öron under kåpan, att vi väntade de förderfligaste knep. Man kunde alldeles icke veta förut, att de ädla riddarne skulle så ömkligt bortskjuta sina pilar, och mest anonymt, eller åtminstone under reträtten, med bortvändt ansigte, som flyende Baschkirer. Lika så litet kunde man veta förut, att våra småpresters ormlist så skulle komma på skam — ack ! det nästan uppväcker medlidande, när man ser, huru dåligt de visste använda sitt bästa gift, då de, af raseri, kastade stora stycken arsenik på våra hufvuden, i stället för att lodvis och kärleksfullt slå det i vår soppa, när man ser, huru de bland de gamla barnkläderna framleta sina fienders förfallna lindor, för att uppsnoka orenlighet, huru de äfven uppgräfva sina fienders fäder för att se efter, om de tilläfventyrs varit omskurna. — o de dårarne! som mena sig hafva upptäckt, att lejonet egentligen hörer till kattslägtet, och som skola så länge smyga med denna naturhistoriska upptäckt, tills den stora kattan bevisar ex ungule lconenöe på deras eget kött! o de obscure nedrige. som Icke förr blifva upplysta, än de sjolfve nänga vid lyktpålen! Med tarmarne af en åsna ville jag hestränga min lyra för att efter värdighet besjunga dem, de klippte dumhufvuden! En väldig lust fattar mig! Under det jag sitter och skrifver, klingar musik under mitt fenster, och på de långt utdragna melodiernas elegiska häftighet igenkänner jag denna marseiller hymn, hvarmed den sköne Barbaronv och hans kamrater hälsade staden Paris, detta frihetens kuhreigen, vid hvars toner Schweitzarne i Tuilerierna fingo hemsjukan, denna Girondes triumferande dödssång, den gamla, behagliga vaggsången — Hvilken sång! En rysning af eld och glädje genomilar mig, och upptänder uti mig hänryckningens glödande stjernor och åtlöjets raketer. Ja, dessa skola icke fattas, vid tidens stora fyrverkeri. Sångens klingande eldströmmar skola utgjuta sig från frihetslustens höjd, i djerfva kaskader, liksom Ganges nedstörtar från Himasya! Och duo, hulda Safire, dotter af den rättvisa Tnemis och den bockfotade Pan, bistå mig, du härstammar ju på mödernet från Titanslägtet, och hatar som jag din slägts fiender. Olympocus svaga usurpatorer, Låna mig din moders svärd, att jag må straffa den förhatliga affödan, och gif mig din faders pipa, att jag må blåsa henne till döds. — Redan höra de det dödande blåsandet, och en panisk förskräckelse fattar dem, och åter fly de, i djurskepnader, liksom då, när vi stapplade Pelion på Össa. — Aux armes eitoyens! Man gjorde oss arma Titaner mycken orätt, då man tadlade den dystra vildhet, hvarmed vi, vid himmelsstormandet, rasade — ack, der nere i Tartaren, der var det rysligt och mörkt, och der hörde vi blott Cerberus-tjut och kedjeskrammel, och det är förlåtligt, om vi synas något ohyfsade, i jemföralsa mad dacam Fy 7 —