a. a OA TTT, FR går liksom hennes inre oskuld förlorad, och hon blir så offentligt stolt som en deklarerad mätress. Då främbä-a: henne sannerligen mera hyllning sar och fi hon firar dagligen nya segrar, i glinsande processioner. vid sådane triumfer bära äfven honapartistiska Generaler jjusen framfärhenne, de stoltaste snillen eråra hentes fana, da tigen blifva otrogne omvände och däpte — men detza myckna vattenutgjutande gör soppan icke fetare, och statsreljiejoenens nya rekryter likna de soldater, sam Fallstaf sLärfsat — de fylla kyrkan. Omiuppoffring är alldeles icke mera fråga, som Köpmansbetjenter med sina profkartor, så resa missionärer ne med sina små afhandlingar och omvändelse böck. r, det är ingen fara mer sid detta göromål, och det rör sig helt och hållet i merkantiliskt-ckonomjeka former. Blott så Vinge ro (igjonerna riralisera med hvarandra. och långt mera förfoljas än de sjelfva förfölja, äro de herrliga och vördnadsvärda, blott då giftas hänryckniug, uppoffring, martyrer och palmer. Huru skön, horn heliet behaglig, huru angenäm var de förste åÅrhnnäfragens (hristendom, då den sjelf ännu liknade sin gudomlige Stiftare i lidandets hjeltemod. Då existerade ännu den skina legenden om en Gud, som i mild ynglings gestallt vandrade under Palestinas palmer, och predikade menniskokärlek, och uppenbarade denna frihetsoch likhetslära, som äfven i sednare tider de störste tänkares förnuft har erkänt som sann, och hvilken, såsom fransyskt evangelium, eldar vår tid. Med denna Christi religion jemnföre man de åtskilliga ehristenheter, som i åtskilliga länder blifvit konstituerade såsom statsreligioner, t. ex. den romersk-apostoliab-katholska kyrkan, eller denna kotholicism utån poeste. som vi se herrska, såsom High Church of England, detta heklagligen förmultnade trosck lett Rvari allt blomstrande lif är utsläckt! Liksom ymnopotapfem-är skadligt för näringarne, så är det äfven för religionerna, genom fri konkurrens hlifea de stärka, och de skola först då återuppblomatra till sin ursprungliga herrlighet, så snart den politiska likheten i gudstjeusten, så att säga, Gudarnes näringsfrihet blir införd. De ädlaste män i Europa haf:alingoscdan sngt. att detta är det enda medlet, att bevara religionen från fuilkomiig undergång; likväl skola densammas tjenare förr uppoffra sjelfva altaret, än de vilja förlora det minsta af det, som offras derpå; liksom Åristokraterne förr skulle åt det säkraste förde:ffverlemna sjelfva thronen och Högstdensamme, som sitter högt derpå, än de med allvarlig vilja uppgåfye det orättvisaste af sina privilegier. Är då det affecterade interesset för thronen och altaret blott ett gyckleri, som visas för folket! Den som har gifvit akt på skråhemligheten, vet, att presterne mycket mindre än lekmännen respektera Gud, som de till sin egen nytta, efter hehag, veta att knåda af bröd och ord, och att