yro mig till hjem I Fjån låg öppen såcom nu, och fast det hu tycks hvi i vin: ÅALan, är tok tenta Yl3St sam en andedräge mol sCormen då. Wi väntade ingan Åata hem, och min man, mod sina kamrater, hade karjt till staden för ätt gå i kyrkan på julmorgonen, och kanske hålla sig lustigare på qvällen der, än de här kunde det. Men då för tiden var jag rödare än nu i synen, och hade ett hjerta i mig, som var godt nog för en Qvinnä. Jag satt ach liste i psalmboken, som jag gjorde då ni kom ir, ach barn n hi lc nyss fåtte illavard, och lekte med sina småsaker. som de fingo till julklappar. Den äldre, som var tio årdå, ch nu är gammal och vis, seglade med ett skepp af bark på stugugolfset, den yngre red på en trädhäst, och gladde sig åt ett perlband af las med t ovcldhierta på, som min man skänkte mig, och som Jag fästade på gossens hals för qvällen. Så voro vi der, när jag hastiet hörde ett skott ut till sjös. Gud skall förlåta mig hvad jag gjorde orätt ; mer jag tyckte mig ej göra sådant. Jag tog den ramsd mig för att sköta fock skotet. lossade en båt arh seglade ut. Den yngre följde med oss till stranden, jag befallte honom gå in i sti gan tillhaha: men hen stahnade qvar och ropade gråtande efter mig, tills blåsten och hafssvailet snart öfverröstade kans skri. När jag kom under blindskären, såg jag eld från skutan , som styrde rakt nordvardt mot hrne i mörkret, som om den aldrig vari! Ivar luun förut. Jag hann i id from och fick ro et U, och skeppet stack upp, som en lax, med bank och bränningar å sida, och så hade jag. så qvinna jag var, den elähien att föra gamle Herr Adolfs stora skepp oskadadt i hamnen. Och denna afton skulle jag minnasimvu 14. age jag lefver, om allt hade varit der hemma som det bordt vaYa. Klockan var fyra å morgonen, då jag kom in i denna stuga tillbaka; jag tänkte få hila. men denna hvila blef värre, än arbetet förut. Den yngre gossen var försvunnen. Jag sökte honaom på våra klippor här med lyckta i handen, hela natten, jag ropade hans namn, högre än stormen; men mitt sökande och mitt rop voro, som om de skett på hafsbottnen. Wid dagningen såg jag en naken påle, der vår andre båt varit bunden , och båt och gosse har jag ej sett sedan, och båten var värd gull, men gössen var mig kärare än lifvet. Den gamla tystnade sid dessa ord och brast i gråt. Kaptenen hade kommit in under hennes berättelse; men han tycktes knappt ge akt på den. Han fixerade i etället vägcarna, taket, allt i stugan, men i synnerhet ett gammalt fiskbräde, som hängde på väggen vid spiseln, och ren var nästan sönderrispadt på midten , churn några sirater på begge Une voro temmeligen väl bibehållna. När gumman slutat tala, steg han dock upp, gick fram till henne, ref upp rock och vest och framtog ett elasperlhanå, söm hau lade ned på hennes knå. Den gamla betraktade det en stund, höjde sen sin blick och såg förvånad på kaptenen. Snart steg hon upp, slog armarna kring hans hals, och snyftade utan att säga ett ord. När hon derpå lyfte upp sitt anlete, strålade glädjen in i bottnen på skrynklorna deri. Och så lik din far, som om han gick uppdagad, började hon nu, allenast mycket vackrare än han. Gud bevare dig, slldbasare, hvem bad dig ränna ut till sjös allena? War det väder för dig? Men jag var ett får, som ej band dig fast vid sänestolren, så hade du väl fått hållas hemma, Gud ske låf, nu kan jag dö i lugn, och ingen skall fråga på min graf hvart jag gjort af med mitt barn Vår öfverraskning kan man lätt föreställa sig, men den julqväll, som hotade att bli oss så ledsam, blef gladare, än mången annan. Sf a — — —. . b Å 2— Ä 2 —