Hvad detta ångår , delar Consticutionnel lika åsigter med Hr Dupin. Men tyvärr har denne mera själ, snille och skarpt förstånd, än Constitutionnel. Han kallar sig den sanne borgaren, men han trotsar, som borgare; vän af konubgen, hvilken han älskar gquoigque Bourbonr, förglämmer han äfven, allt som oftast, att han ganska ofta talat för Bourbonerne, ja ofta gjordt dem cour på sitt sätt, ja icke engång velat deras fall, och att han först framtlädt, då rjord gerning icke kunde återgål Men detta gjorde Con titutionnel äfven. Hr Duplu säger äfven sina gode vänner, borgarte, sanningen, när det så fäller Honom ih; rosar deras stora och goda egenskaper, men tadlar deras vänkelmod, deras svagheter, deras afundsjuka och småaktighet, kvilket utgör paralellen af de andre klassernas öfriga fel. Men Constitutionnel; som. har sadlat om i sin polemik emot Doctrinairerne, emedan den; såsom alliför grok och plump, misshagade borgarne likasom Kamrarne, och som iu börjar en finare, för att emugla sig och de sina in i Dupina Ministere, då den sätter sitt hela hopp till Dupin, färargar sig öfver, att han på detta sätt, med fria armbogar, skuffar sig fram emellan borgarne; den variar hoflom, visar honom, huru farligt det är, att hafva nycker , huruledes hans motståndare kunna betjena sig af dessa , huruledes hans Mihisteriuim derigenom blifv er vacklande o. s. v. Denna tåktik är ganska roande, och har helt och hållit ton och halt af ett borgerligt lustspel eller efterspel; den kinde och borde äfven i denna anda bringas på theatern. Men skall Hr Dupin låta rätta sig? Skall han låta lära sig? Derom är frågan: (Allg, Zeit.) Det i desså dagar utkomna November-häftet of månadsskriften Valkyrien, utgifven och redigerad af Ove Thomsen, innehåller följande artikel: 2) Skizzer af Norden, af den franske Lärde J. J. a impere, femte och siste a artikeln, innehållande interessanta antekningar från Författarens vistelse i Stockholm och Upsala, jemte en be skrifaing öfver Jernverken vid Dannemora. Hr Ampere hade en audiens hos Konungen af Sverige ; denne skildrar han sålunda: Innan jag lemnade Stockholm hade jag äran att kallas till Deras Majestäter Konungen dch Dröttningen af Srerige, en nåd, som Carl Johan gerna plägar visa sine landsmän. Det var mitt första sämmanträde med ett krönt hufvud; jes befarade, att det skulle komma att bestå af likgiltiga frågor från Monarken och i förlägna svär från min sida. Men i det stäl: let hade jag lyckan, att under en timme höra Konungen utlåta sig, med en stör själs öfverlägsenhet och storsinnthet, om franska revolutionen, om sig sjelf, sina verk (Skjaebhe) och sin politik. Jag anmärkte med förnöjelse, ätt den ende representant, till heder för Frankrike, som förblifvit på en af Europas throner, med glädje påminte sig den tid, då han vår en af Republikens Generaler: Jag kan icke uttrycka,