AA... (4 4 —11 vorgTtlaäandallC CMVAMLCISIHURICIIS Jernspira. betia allt oaktadt har, i Sverige mer än i något iannat land, folkets ursprungliga sjelfständighet mäktat bibehålla sig, och det, om man så vill, Demokratiska elementet i statsförfattningen fortlefsat öfver den förgångna tidens ebb och flod. Denna lifsprinceip i Svenska samhällsorganismen vet vår nuvarande Hjeltekonung att högt skatta. Det visar bäst hans ädla valspråk fokKets kärlek min belöning. Uäfderna lära, att matly stnad bär öfver Regenter och folk olycka och undergång i spåren. Om det betydelserika ordet lagom någonstädes Br finna tillämpning, så är det här. Dess ursprung af lag gör det här så mycket mera träffande. IIvilken olycka för Sverige var ej hjelten Carl den Tolftes oinskränkta makt ? och hvilken ny olycka den obe gränsade myndighet, som Ständerna, efter hjeltens död, ryckte åt sig? Det var folkets heliga rättigheter, som här trampades under fötterna, ej mindre af den olycklige Konungen om äfven mot hans vilja dock genom ett tvingande missöde än ock af de sjelfimyndiga Ständerna och Rådet, som före8åfvo sig styra i folkets namn, men gjorde ingenting mindre än detta. Vid Carls död hade de Sioras hat till Konungamakten stigit tiN sin höjd. Sverige, till siga grundvalar skakadt af de mangåriga krigens olyckliga utgång, stod nu hardt nära, på samma brant af undergång, som 300 år dessförinnan. Makten rycktes från thronen, som måste dagtinga med sina motståndare för att åtminstone till namnet äga bestånd. Den omfattande planen var länge förberedd, och katastrofen vid Fredrikshail utgjorde endast det fulländade sorgespelets upplösning. Aristokratien stod färdig att resa sitt välde på den nästan tillintetgjorda konungamaktens spillror, och lyckan gynnade de maktlystne i det de nästahu utan allt motstånd fingo föreskrifsa vilkorön. Och huru var väl annat tänkbart. då en qvinna ef svag karakter, och, tillika nppoffrande allt för strifsandet att i sin gemål få helsa en Konung, var den enda motståndskraften? Men resultatet visade snart, hvars andas barn de voro, som så påtriotiskt ifrade för honungamyndighetens inskränkning. PA säpparne buro de väl fosterlandskärlekens ) ädla ord, men endast för att oskära dess heliga betydelse. Af egoism och maktlystnad lågade hjertat. Det af de storas . egennytta, af partiernas svallvågor skakade Svea folk var nu ett rof för mångvälde i stället för enväldet, och de maktägande medborgarne, sala för främmande guld, voro ej sällan sitt eget fosterlands förrädare. Knappt äger Sveriges historia att uppvisa ett tidehvarf; hrarunder folkets röst blifvit så litet hörd, eller Sveriges sanskyldiga ära så ringa aktad. Hvad läre vi deraf? Att Sveriges Ständer äro annat än Svea folk, och att mångväldet är förderfligare än till och med det obegränsade enväldet. Ware det dock fjerran i ifrån OSS aft fräamtv: ga ill dat Ö:: dan 5 N