Å då8 Sbaårn Ser Honom, och hör dess varnande röst. Publicismen kallar sig opinionens organ. Detta är blott riktigt till en del. Ett dagblad är ju blott en enskildt röst ; och dessa tusende röster, som nu uppstiga från alla kanter af jorden, motsäga hvarandra, ligga i fejd med hvarandra, förkättra hvaranära. Hvem har af alla desse rätt 2 Puhlicismen är ofta icke en Chorus, utan ett ohariwari. Hvem uttager då en melodi ur denna oharmoniska, denna förbittrade orkesters toner? Så mycket är rigtigt, att ibland dessa tusende finnes äfren en och annan, som exsequerar tidens thema med noggrannhet i hela dess allvar, eller i hela dess triumferande ton; men det gör sig icke alltid gällande uti bullret. Det hehöfves ett fint, ett uppmärksamt öra, för att urskilja de förtryckta ljuden, för att urskilja det melodiska från de falska tonerne. Många mägtiga frugta publicismen. Det är opinionen de borde frugta. Publicismen skyddar magten i stället för att störta den; den gör spioneriet öfverfiödigt, och förleder ingen. Den nya tiden fäster sig vid det sactiska, vid resulaterne. Känner man att de äro goda, välan, då är magten trygg, huru den klandras, misstydes, skymfas. Känner man åter, att det sactiska trycker; publicismen må vara bunden och nedkastas i det djupaste Statsfängelse; Känslan kan man ej förstöra. — I Frankrike före 1789 och i Polen fanns ingen tryck. frihet. Likväl reste sig bådas nationer i massa emot magten. Om tryckfriheten funnits der, hade sannolikt ingendera af dessa revolutioner hvarken varit så blodig, eller så oväntad. Carl X:s Ministrar kastade skulden för de tre dagarne på publicismen; och publicismen var dock deres enda vän, deras enda pålitliga rådgifvare. Thronen föll, ej derföre att publicismen algve den, men derföre att den sammanstämde med opinionen: Det behöfres mera mod att höra sänningen, än att våga lifvet. Egenkärleken att ha rätt är starkare än egenkärleken att lefva. Ofullkomligheten är äfven den högst uppsatta menniskans lott; och dock vill ingen erkänna, alt han kan misstaga sig. Detta är mensklighetens afgudadyrkan, mensklighetens hedendom. Man gör sig sjelf till Gud; och fordrar dertill med, ätt andra stolta tända rökterk åt ens brister. Påfven brände Huss, liksom Hedningarne stekte Lauentius. I hundrade år trodde man att man äfven uppbränt väns ända. Man lyssnade om ännu något slämtande andeIrag hördes. Då man var som säkrast uppstod Ian ånyo nder namn af Luther; och gick som de tre männen oskadd enom elden. Huru många böcker har man ej sedan brännt 2 Iloam