ee OO OO 4 UIISILIUGS Mdi7Jial, ÖOII förde honom i triumf från provins till provins; hvad om ej opinionen? Det var opinionen, som den gamle vise mente , då han sade: vox populi, vox Dei, folkets röst är Guds röst: dock icke desse folkets röster, som fråmtvingas af befallniogen, ej heller de, som samlas i hatet eller utgjuta sic: tal. utan den röst, hvilken lefver i folkets hjerta, och förklarer sin mening, utan att säga ett ord. När man i dagbladen liser, om oförsäntade händelser, som på en gång förändra Seaternes utseende; när maa nyligen liste att thronerne skigtade i Paris och Dresda: och Cassel och Braunschweig, eller att Belgien remnad från Iolland, eller att Segraren vid Vittoria och Waterloo. som 2 år förut var mägtigare än sin Konung, måste lemna Unglands Styrelse åt en man af folket, utan att någon sa månad förut anat möjligheten af allt detta; så sammanblandade man desse förändringar med händelser, hvilka ci kunna förekommas , ej förutses, och ej beredas, t. ex. med en jordbäfning eller en storm. Man berättade om thronfallet i Paris som om utbrottet från Vesuvius. Men en sådan jemförelse är ett misstag. Det man kallade händelse var blott verkställigheten af en dom redan filld förut, skrifven på båisgen af en osynlig hand. Petxar dervid icke något som hände, utan något som verkställdes. — När man såg spille rorna af den fallna storheten trodde hopen sig se en bild af förgängligheten; och det var dock det oförgängliga man egenteligen såg; det oåterkalleliga i det enda, som utgör ödet på jorden, det andligas, tankans eviga makt. Man tror, att handlingarne äro glömaa för det att de efter några dagar eller veckor eller år icke omtalas mer; men man bedrager sig. Som osynliga electriska partiklar, uppstiga de antingen mot Solen, förstärka dess ljus, och uppväcka lif och rörelse på jorden, eller samla de sig i molnet, tyst och långsamt och obemärkt, tills det är laddadt, och på en gång ofärtänkt utgiuter sig och förkrossar. I ett helt sckel laddades moluet öfver Frankrike af hvarje enskildt förtryck, af In arje hån emåt (udomen, af hrarje förakt för menskliglieten, af hvarje suck som ingen hörde, af hvarje tår, som ingen såg. Glädjen och lyckan tycktes lysa öfver allt; man dansade och sjöng, och njöt af ögonblickets vällust. Ingen hrydde sig om den mörka släcken på himlen, förrän på en gång Frankrike stod i låga, och blod i stället för vatten flöt i dess strömmar. Detta är forntidens Nemesis, den hämnande Gudianan. och det är detta, som den Helige menar, då han Säger : at! föräldrarnes missgerningar blifva ett straff för barnen, allt intill tredje och fjerde led; Ingen misseerning, liksom ingen dygd, faller förlorad till jorden. Den kan glömmas af de dödliga, men den är upptecknad i en oförgänglig bok. oc . tin amnsdi 2