allt framlvser; ensamt hungern årifver dem mången gång under midnatten utur deras mörka läger, oeh der stå de med stumma talande ögon med anropande stirrande blickar rigtade mot den rike köpmannen, som brådskande klingande af mynt för piilar. eller emot den stela Lorden, hvilken, lik en mättad Gud, rider på en hög häst, och då och då kastar en likgiltig nådig blick på menniskohopen under honom, såsom vore de obetydliga myror, eller annars en hop låga varelser, hrars njutning och smärta icke hade något gemensamt med hans känslor — ty öfver den delen af menniskoslägtet, som fasthåller sig vid jordklotet, sväfrar Englands adel (nobilitv) såsom väsenden, de der endast betrackta det lilla EnglHna såsom deras afsigtnings-qvarter, Italien såsom deras sommarträdgård, Parls såsom deras sällskapssalong och hela verlden såsom deras egendom. Utan bekymmer oeh utan hinder sväfva de omkring, och deras guld är en talisman, som förtrollar deras narraktigaste önskningar i fullbordan. Fattiga armod! huru pinsam måste din hunger vara der. rtädes. hvarest andra frossa i ett hånande öfverflöd! Och har man äfven med likgiltig hand kastat dig ett sty cke bröd i skötet, huru bittra måste icke de tårar vara, med hvilka du uppblöter det! Du förgiftar dig med dine egna tårar: ba kan ha rätt att sälla dig till lasterne och förbrytelserne Utskuffade förbrytare bära ofta mera mensklighet i hjertat, än desse ofvan omnämnde kalla, tadellösa dygdernas statsborgare, i hvars bleka hjertan, kraften till det onda är utslockpad. men med detsamma kraften till det goda. Och, till och med lasterna äro icke alltid laster. Jag har sett qvinnorpå hvars kinder den röda lasten varit målad, och i deras hjertan bodde himmelsk renhet. Jag har sett qvinnor — jeg önskade, jag kunde återse dem! — — — 06An33—— —P—p————ä——— ——— — ——— —H—— ——00. —— — —