Farväl, du ädla, öppna, rena hjeltesjäl! Naturen blir sig lik och dolda krafter förnya ständigt hennes näringssafterDen samma sol, som sken på Breitenfeld står der ännu på samma himmel ställd, och våren kommer än alltjemt och sätter en blomma der du föll på Liitzens slätter; Men menskovälden vexla ständigt om, och sjunkit från sin ära småningom, förträngdt från länder der dess thordön farit; ditt folk är icke hvad det fordom varit och här till skygd på sin förgätna ö snart blott sitt armod och den djupa sjö: Ack, längesen vår sol är nedergången och all vår storhet lefver blott i sången. Ty de, för hvilka fordom verlden skalf de äro stoft i Riddarholmens hvalf. ifrån det stamträd, sort vårt högmod gläder, vår nakna tid med fikonlöf sig kläder; vi tala öfver allt hvad fädren gjort; men våra egna bragder ingen sport. Ser än från stjernorna den store Ander, förbarme han sig öfver Nordanlanden! — Det sifves stunder i ett jordiskt lif, helst sedan dagen slutat af sitt kif och söft sin korta fröjd, sin korta smärta, då menskan hvilar invid nattens hjerta, och högre tankar, bättre känslor slå in rat Åertan, som dem ej förswå.