nat såsom en lera åt hela det dufna slägtet och ät alla de sycophanter, som endast hafya tungor för äckliga lofsänger. De torde väl kanske blekna något inför dylika straffpredikningar. Den, som vi omtala, är slutet af ett tal vid den Store Gustaf Adolfs fest i Wexiö Domkyrka den 6 sist! Nov. och af följande innehåll: Mitt tal är slut; Hvad skulle jag ha sagt om tankens frihet och om ljusets makt; om ej ditt svärd de hotade försvarat, om ej din själ på jorden dem förklarat; och tryckt sin pregel på ditt tidehvarf? Från slägt till slägt den pregeln går i arf som mensklighetens hjertsköld, och förenar de ädle alla, hur sig ätten grenar: Der svärmar nu så mången frihet kring med larm och gyckel öfver jordens ring, stör hafvets frid och öarnes och landens ; en frihet blott är sann, och det är Andens; Den är från himlen, är för alla gjord, Guds konungaförsäkran till sin jord; och hvar en menskohand den höge binder; der vissna rosorna på slägtets kinder: Det var för den du kämpade, — Farväl, du ädla, öppna, rena hjeltesjäl! Naturen blir sig lik och dolda krafter