öfrigt redaktionen, som så länge drifvit på förbattring inom verldens stora correctionshus, och som i flere årarbetat Pa tryckfel?, blif pit inöfvad i handtverket, tyckes icke vara stort att berömma sig af. — Må allmänheten gunstbenäget öfverse med detta af behofvet, en gång för alla, påkallade försök, att besvara Dagbladets lika dumma som ilskna utfall, på det enda sätt, som dess paskillerande ledamöter begripa, gerna öfverlemnande till dem, att, som käringen, hafva sista ordet. Den, på all sans och vett kastrerade Jnsändaren, eller rättare det i DagblaRun-kadavret kan äfven af dessa ord och ör sig till byanvinsbtod, så myeket som det spökande inga pisor taga behagas, äfvensom af följande Stjernskott fram och baf: Ej ser man någonstänns bland litterata klass en, utaf den svärm som känns på lukten Vifrån tassen. — en sådan ryslig liga af gasgosnare, som den i Dagbladet, haråt man måste le. J proderligt förbund, i bas och spiltor ställde, de prosa s)la ses, och gra poesi, då de ej gora putts ; och ännu ej de fällde ett sanningseuligt ord inom sitt kotteri. De bryta ben utaf och bums dem åter hela, på papper det förstås; det tillhör goda ton. De också mästerligt på laga qvintar spela ; då de ej sjunga fram sitt ovett, som vid bron. Korrt! senom hexeri i rim de mägta skaka tillrättasisande, sår ifrån hvarje haka,? — — —