Afren då Canning blef minister, blef han qvarsittand på Oppositions bänken, och då Canning i sina tal vidrörde summor, frågade han hvarje gång hviskande den närmast ho. nom sittande Haskisson : hov much ? (huru mychet), och sedan denne bade upprepat honom summan, uttalade han den högt. under det han småleende betraktade Joseph Hume. Aldrig har en man varit mig så motbjudande, som denne. Men då Wilhelm bröt sitt löfte, då uppreste sig Joseph liume kraftigt och med bjeltens mod, såsom en frihetens Gud, och hans ord voro så kraf iga så högljudda som klockan i S:t Paul, och frågan blef i sanning åter om penningar, och han förklarade, att inga skatter skulle erläggas, oeh Parlamentet instämde i dess storsinnade borgares motion. — Detta var det afgurande; lagliga vägrandet af utlagor förskräckte fiiletens fiender. De vågade icke kampen med ett enigt folk, som vågade lif och gods. De hade väl ännu sina soldater och sina guiner; men man trodde icke mena de röda tjenarne, ehuru de hitintills så slafviskt lydt Wellingtons käpp: Man anförtrodde icke mera utgången till köpte målsförare; ty sjelfva Englands adel insåg nu, att icke allt i verlden är falt, och att man sluteligen icke har penningar nog at betala alla. Tories gafvo efter. Det var i sjelfva verke det fegaste, men äfven det klokaste. Men hvad var orsaken att de insågo det ? hafva de måhända bland de stenar, med hailka man inslog fönstren hos dem, händelsevis funuit vis hetens sten? or. — Aä ——