— s Ä få vågar presidera. Det egentliga tristämnet är ännu icke utredt och kommer samma väl att fördröjas intill bildandet af en ny minister. Men Nad som mäst uppenbarar Regeringens svaghet är, att icke landets inre fordringar, utan utländska tilldragelser skydda bihehållandet. förnyandet eller omstöpningen af ministern. Detta beroende af utländska interessen visade sig beklagligtsis öppet under de sednaste tilldrag elserna i England. livarje rykte, som under denna tid derifrån tillför des af vinden, medförde förslag oc h rådgöringar beträffaude ny tänkte mycket på Odilon-Barmed på god väg att tänka på minister-combination. Man rot, och man var till och Mauguin. I samma ögonblick som man ansåg engelska statsrodert vara i Wellingtons händer förlorade man all besinning, och Yar redan i begrepp för den militäriska jemnvigtens skull att göra Marskalk Soult till första Minister. På 83 sätt var Englands och Frankrikes frihet kommen under tvenne gamla solaaters commando, som främmande eller till oc fiendtliga för all sjelfständig h med borgarmagt, aldrig hade lärt annat, än att slaviskt lyda eller despotiskt befalla. Soult och Wellington äro, att döma af deras karakterer, blotta condottierer, endast att den förre har lärt vapenhandtverket i en ädlare skola och lika mycket törstar efter rykte som sold. Ingenting mindre än en Krona skulle engång tillfalla honom i byte, och, som man försäkrat mig, var Soult, en hel dag, Konung af Portugal, under namn af Nikolaus I, Konung af Al. Sarv. Hans stränga öfrerherres lynne tillät honom icke att längre drifya detta Konungsliga narri. ligen icke glömma det : Men han kan visserhan har engång med fulla öron indragit den angenäma Maj:ts titteln, med berusade ögon sett menniskor knäböjande erbjuda den underdånigaste hyllning? på sina nådiga händer kände han ännu härtill de brännande portugisiska läpparne. — och honom skulle Frankrikes frihet icke anförtros! Öfver de andra, öfver Mylord Wellington, behäfver jag ingenting säga. De sednaste tilldragelserna hafva bevist, att jag i mina föregående skrifter alltid yttrat mig för s konsamt om honom. Man har, förblindad af hans segrar, aldrig trott, att han egentligen var inskränkt; men äfven detta hafva de sednaste tilldragelserna icke lemnat obestyrkt. IIan är dum i likhet med alla menniskor utan hjertan. Ty tankarne komma icke ur hufvudet, utan utur hjertat. Fori faren att prisa lionom, Ni det toriska högmodets fala hofpoeter och smickrare! sortsaren, du kaledoniske Sångare, du bankernts-ande med bly harpan, hvars strängar äro afspindelväs! besjungen honom J hesol dade hjelte-sångare. och förelömmen icke hans sista hjeltebragder! Åldrig har någon dödlig för hela verldens ögon visat sig så jämmerligt blottad. Nästan enstämmigt har hela England, en jury af 20 millioner frie AA — Te 2 — ds.. —