Po enriat af Alershult , denne tryckfrihets-Iagens martyr, ie ke sökte någon nåd. Den oskyldiges ära vexer älltid under lidandet, och den kungliga nåden förmår icke öka det rena samvetets vittnesbörd. — Att lida och hoppas med för en både inre och yttre belöning, och segren blir dubbelt ärofull då, såsom här, lidandet möjligen tjenar till varning för andre, och en väckelse för rikets Lagstiftare att skynda så laga, det ieke egande rätten och personliga säkerheten bli kastbollar för partier och passioner. — Wid detta tryckfrihetsmål, som lemnar en outplånligfläck på tidens historia, är det dock glädjande veta, att den verklige Red. af tidningen Svenske Medborgaren offentligen erbjudit sig intaga den ieke felandes plats. Att hans anbud ej antogs var en naturlig följd af allmänna lagens esprit, som icka medger slik utvexling; men som derföre icke för. minskar det ädla i afsigten. Ja, det är ganska sannolikt, att om emot ett dylikt medgifraunde å styrelsens sida, icke som nämndt är, redan sjelfva lagen på förhand lade oöfvervinnerliga hinder och försöket i följe deraf möjligen kunnat komma att betraktas så, som blott en slags tillgjordhet från den sökandes sida, så hade trifvelsutan ännn en person d. v. s. den åklagade artikelns färfattare äfven följt hedrens bud, och offererat sin person i den oskyldiges ställe, fast än Herr Cusraf Ijerta, i en af sina Brochyrer, på ett lika hedrande som öfvertygande sätt bevisat dess obrottslighet. — IRad som likväl mera än allt annat i denna märkvärdig , tryckfrihets-prosess, skulle ha öfveraskat vederbörande, hade varit, om de fällande Domarena genast efter utslaget, förkunnande gått och erbjudit sig sjelfve, såsom offer för en otydlig lag, i den oskyldiges ställe! — IILilket rörande och öfvertsgande bevis inför samtid och efterverld skulle icke detta ha varit på deras rättskänsla såsom domare, på deras menniskokärlek såsom medborgare, på deras oberoende såsom redlige svenske män ; de der vil enligt sin skyldighat gingo att döma efter den oty uliga lagens bokstaf, om än icke enligt dess anda; men som alls icke förmådde qväfra amvetets-röst, då det kom till verkställigheten. Dock, icke ens den presiderande, i den Jury som fällde, eller presidenten i sen Hofrätt, som dömde, är känd för någon, för rätt och frihet sig sjelf uppoffrande Cate, och Sverige kan under nu eidens system, alldrig blifva något forntidens Rom. — Då man imedlertid tänker på anledningarne till de slutliga resultatet, och kastar ögat tillbaka på vissa den sto re Gustaf Adolfs handlingar, denne reformernes segerfurste, hyars minne dessas fiender ieke ansett olämpligt fira medelstsjälamässor, så föranlåtes man, icke endast refleetera utan äf ven jemföra. — Ilärtill fordras likväl först, att lifligt erinra sig desse e18 gentlige anledningar, till det öde som nn AN herr PA