gen sått en viss politisk instinkt, ty under det att de djupsinnigaste tänkare på sednaste tiden endast, förvänta krig, äro de helt trygga pch tro på fredens bibehållande. Fråga en dast en af desse herrar om hans grunder derför; så låter han som Sir John icke aftvinga sig några skäl, utan håller jemt dervid: det är min ide. — Denna ide har på sednare tider på börsen vunnit styrka, och icke ens Periers död kunde kullkasta den. Wisserligen var man sedan längre tid förberedd på denna förlust, men tillika inbillade man sig att hans fredssystem öfverlefsat honom, och står fast genom konungens vilja. Men denna fullkomliga kallsinnighet vid Periers död var mig högst motbjudande. För anständighetens skull hade dock börsen genom en liten baisse bort ådagalägga sin sorg. Men nej, icke en åttondedels procent, icke ens en åttondedels sorgprocent, föllo statpapperen vid Perier, den store Bankir-miuisterus frånfälle. Wid Periers begrafning visade sig, likasom vid hans död, en kall liknöjdhet. Det var i likhet med allt annat ett skådespel. Wädret var vackert och hundratusende menniskor voro i rörelse för att bese det lunga liktaget, som kallsinnigt bred öfser B levardeu till pere la chatse. På fleres anleten skönjdes löjet, på andras den lägsta Mardagsstämning och på mängdens blott enui. En ovanlig myckenhet militär var synlig, ehuru litet detta tycktes passa för alväpningssystemets freds-hjelte. Likasom nationalgarde och gendarmer, tillika med artillerister och deras kanoner, hy ilka sednare-med skäl kunde sörja, ty de hade goda dagar under Perier, i likhet med ett Sinekur. Folket betracktade allt helt främmande, det visade hvarken hat eller kärlek; fienden till eldighet begrofs, och kallsinnieheten bildade lik tåget. be enda synbarligen bedri foade bland de sörjande voro den sflidnes begge söner, hvilka med långa sorgmantlar och bleka anleten närmast följde liksagnen. De äro 2 unga män, omkring 20 år, starkt byggde, och med ett yttre, som mera förråder välmaäga, än själ. Jag såg dem förra vintern på alla balar muntra och med friska kinder. På kistan lågo trefärgade fanor, lindade med svart erepe. De trefärgade fanorna hade just ingen orsak att sörja vid Casimir Periers död. För en syn skull lågo de sörjande på kistan, dessa frihetens fanor, som för honom lidit så mycken smälek. Likasom anblicken af dessa fanor, så rörde mig äfven anblicken af Lafayette vid Periers liktåg, denne affällige som dock förr så ärorikt säcktat med Lafayette, under just dessa fanor. De mig närmaste åskådare talade om Benjamin Constants begrafning. Som jag blott varit ett år i Paris, så känner jag endast efter berättelse den saknad folket då uttryckte. Jag kan dock göra mig en föreställnins af en dylik folksorg, emedan jag bevistade f. d. Biskopen af Blois, Gregoireis jordfästning. Då trängdes ej höga embetsmän, intet cavalleri och infanteri, inga toma sorgvagnar besatte med hoflakeier. inga kanoner. inga gesandter