veden skulle val sa bara sig at, utom en Madam — om hon än ock med nämnde ord velat uttrycka ordet: oomkullstötliga, eftersem hennes motbevis synes stadnat i kjortelsäckarne D— ochhvar est de sannolikt komma att förblifva medan hon roar sig med, att gå och fundera på anekdoten om kärringen, som gaf sig ut att spjerna emot strömmen! — Seden: hvem utom en Madam skulle väl kunna skrifva sådane massor af nonsens ?) och det så ypperligt otydligt, så förträffiigt? obegripligt, att behofvet skulle päkalle, art å hvad som blott inom sex rader blifvit ordadt, det blefve en rennödvändighet tilliraförklarings-consonater13 , ; — — nat d. v. 3. heia fyra gänger? — En för skriftställare-yrket så ogement utrustad Madam borde i sanning, som Stockholms Aftonblad yttradt sig om Ovisttofta-författtaren, väl AHnåri 21045 NG alldrig nedlägga pennan! — Widare! Hvad kan vara mera Madammisktr, än det egna, besynnerliga (sannolikt från, det bekanta köks-latinet deriveran-. de, halfhebreiska) skrifsättet, at ideligen sätte artiklarne efseråt der de ovislkorligen skola stå förut? icke att omtala det verkliga öfverflödet af svassande germanissmer,? hvilka sannolikt fått sin födslo-daning af, att Madammen roat sig med att göra en eller annan resa åt — tyskland, l vad nu särskildt vidkommer, det vår Madam, i alla Öppna gluggar sökt att briljera med bhelfranska ordfogningar, så måste man väl här öfverseende antaga, att sådant härflntit af ett berömvärdt studerande af den riksbekante gascognaren Argus, eller det möjligen berömvärdare begåret, att söka imitera honom; — ett slags cequetterie, som väl icke måtte vara mera förbjudit för den ena Madammen än den andra; synnerligast då man vet, att denne gammeldags kavaljer, sedan äntligen motatändarne utstuckit at. la hans hundrade ögon, och allmänheten behagat vända honom ryggen , kan allt för väl på 7Sstråbädden vara i behof — att till tröst och lisa på sina gamla dagar, kasta sig 1 armarne på ett honom värdigt föremål! Hvad dernäst anbelangar det möjligen något tvetydiga, att en M a d a m antyder sig icke vara någon Pnybörjare i financeläran, så torde dels i beräkning fi antagas, att äfven en och annan bland könet besväras al en argusisk egenkärlek 3 ochdels, att icke gerna någon m a n ijvära upplysta iider kan på fullt allvarå fiera ställen hålla tal om den famösa Handels Bilanzen ,— ett i sanning visst icke egenkärt epithet till ett så splitter nytt ord, att säkert mgen bildad affärsman i hela Sverige förr sett det i en svensk Artikel! Ty, omöjligen kan med ordet: Handels-Bilanz, menas det af hvarje bodkarl rättskrifna ordet Handels-Balanee ?P — Såsom slutliga bevis för mitt påstående vågar jag ta förekommande Köks-poliik-orden: cata2L2 Ui te Ä C—— hänvisa , på de i förutnämndaa literata foster, Å trophe, )distinot, t otah i t e r o. s. v., hvilka, som man vet, 1 en Madams mun ega en Mitt yttersta bevis, att artikeln äger till mor en madam, drager jag deraf, då hon synes vara lika arg som hämdfull, — tvenne fel, hvilka olyckligtvis mindre vidlåäda mannen än qvmnan! — är hennes egna eller lånta förslag att, efter en möjlig framtida skiljsmessa, d en, som söker återfördubbel betydelse, och undfå ett ökadt interesse — ena Banken med Rikets Ständers penninge anslag , ovilkorligen bör straffas till Lif, ära och . S ra vi öfverseende med henne ifver trösta oss deröfver, att hon icke ullgrep ett, i min tanke och våra egoltiska fast ärofulia tider ännu hårdare , som vore, att fråndömmas: gods, ära och lif! Af allt detta torde nu läsarne gunstbenägit fin na, att de bevis Jag här anfört, alldeles icke äro lätt att vederlägga ; ja, en del torde till och med j g ods?, ett i sanning konsiderabelt straff! dock bö