och intilldess han lärde sig göra skillnad emellan slika och obetydeliga förseelser emot stadgade Lagar och föreskrifter (för att nyttja Hr Öfver-Inspectorens egna ord) med den pathos, hvarom hans ofvanåberopade skrifteliga anförande vittnar, beifrade; och det torde således vara nödigt efterse, huruvida jag härutinnan förbrutit mig; i hvilket afseende jag utbeder mig få fästa vällofl, Domstolens uppmärksamhet på Kongl, Maj:ts förnyade Nådiga Seglations-Ordning af den 9:de November 1830, hvilken icke med ett enda ord omnämner Ankartägs, Ankarkjettingars eller slika till Skeppets behof erforderlige inventariers uppförande å Märkrulla, de mål vara uppköpte å inländsk eller utländsk ort, till införsel lofgifne eller förbudne. Tager man nu härtill i betraktande, att det icke kunnat mig förmenas, att å hvad utländsk ort som helst, ull Skeppets behof uppköpa erforderlige inventarier och dem begagna; så ser jag i sanning intet hinder hafva varn för mig, att dertill använda kjettingen, derföre, att den blifvit köpt här på stället. Hr Öfver-Inspectoren har kallat min åtgärd med kjettingens gagnande för Fartygets behof: ett Lnrendrägeriförsök, och mycket har han ordat om våra Manufacturers (lärer vara Manufacturverks) betydligare skada och förlust, utan väsentelig skada för Staten (!!!) som skulle blifva en följd, om dylika försök icke beifrades. Att öfvertyga tir Flintberg om sitt misstag, i afseende på Lurendrägeriförsöket, är säkerligen utan ändamål; men för den upplysta Domstol, som snart kommer att afgöra detta mål, lärer vara tillräckligt, att anmärka, det kjettingen, under dess nyttjande här pi strömmen, legat så öppen för åskådande, att den icke kunnat undgå, att upptäckas af äfven den minst uppmärksamme Tullbetjents spejande blickar, och således ännu mindre af den nitiske Hr Öfver-Inspectoren Flintbergs. Man dömme om ett så Öppet handlingssätt kan förråda försök till Lurendrägeri, ett brott, som minst af alla tål offentlighet, så framt man icke först stuckit ut ögonen på samtlige Tullbetjenterne, hvarmed likväl icke en gäng början al mig är gjord. Å Hvad Hr Öfver-Inspectorn velat visa med det åberopade stadgandet i underrättelserne till 1880 ars Tull-Taxa, kan jag icke inse, och det derföre att samma Lagrum, likaså litet som i SeglationsOrdningen omnämner sådane Skeppsinventarirer, hvarom nu är fråga, Det skulle således tyckas, som Hr Öfver-Inspectoren, osäker på hvilken punkt i Tullförfattningarnes vidsträckta Rivier han skulle kasta Ankar, uppsökt än den ena än den andra, utan att likväl finna uågon säker ankargrund Den gissning Hr Öfver-Inspektoren tillätit sig, rörande mitt Rederies afsigt med kjettingens uppköpande förtjenar intet svar. Att gissa är ej svårt om man ej lämpar sin gissning efter skäl ooh omständigheter, hvilka likväl icke ligga till grund för ifrågavarande gissning; och ingen lärer kunna neka, att jag likaså väl kunnat gissa, det Öfver-Inspectoren mera för att åtkomma en icke obetydlig beslagareandel, eller för att hämnas något manqvement vid något visst högtidligt tillfälle än af purt Embetsnit anställt ifrågavarande åtal; men för att icke visa mig lika så oädel som Hr Öfver-Inspectoren, har jag aldeles icke brytt mig om, att uttala en sådan gissning, om den ock uppstått hos mig, Hvad jag, såsom skäl för min frikännelse från atalet, här ofvan anfört, är i allo grundat på den ingäångna bevisningen, och jag drager derföre ej i betänkande yrka en sådan frikännelse, äfvensom jag ej kan underlåta af honom fordra ersättning för följande 1 denna obefogade Rättegång åbragte ör 8.0hj.