VYCXCIKONtoret, UPeranuset. Aftonbladets krigsartiklar. Vi fortsätta i dag med framställandet af våra anmärkningar vid. den följd af artiklar Aftonbladet innehållit angående komiterades förslag till ny härordning. Med de åsigter, som framställas i artikeln om disciplinen (n:o 269), kunna vi i det väsentliga instämma, om man äfven kunnat önska kraftigare framhållen den enda, sanna grunden för disciplinen i farans stund, då den bäst behöfves, nemligen det fasta förtroende till befälets större skicklighet och högre insigter, som gör att truppen aldrig misstänker, det det onödigtvis föres till slagtbänken. För öfrigt hoppas vi, i likhet med A. B., att beväringens behandling blir bättre än hittills, då den kommer att utgöra den egentliga armån samt ej fyllnaden till stamtruppen. I artikeln angående ortförsvaret (nr 270) befara vi att A. B. gör sig onödig möda då det uppbjuder all.skicklighet i bevisningskonsten för att ådagalägga att ett ortförsvar eller en. landstorm allena icke kan försvara ett land, utan att det blott kan utgöra ett supplement till den egentliga aktiva hären. Oss veterligen har ingen, hvars ord kunna tillmätas någon betydelse, påstått annat än det senare. Deremot synes vår ärade medbroder sjeff vara litet osäker i afseende på ortförsvarets uppgift, då han å ena sidan påstår att numera inga plundrande undgugg ega rum (tänk på engelsmännen i Finland 1854), äfvensomsatt ortförsvaret ej bör förekomma, der fienden utbreder sig, utan blow der han ej kan framtränga — men å andra sidan medgifver, att. ortförsvaret är nyttigt mot partiella -landstigningar (strandhugg?) samt mot fiendens flank och rygg. Riktigt är deremot, att intet ortförsvar duger, som ej under freden är omsorgsfullt organiseradt; och att komiterades förslag ej derom innehåller något närmare, anse vi så mycket mera vara en svag sida i: detsamma, som ortförsvaret i SverigeNorges glesbebodda, vidsträckta och genombrutna landamären torde ega större betydelse, än i de flesta andra länder. I sammanhang med detta ämne be vi få anmärka en oklarhet i de militäriska begreppen, till hvilken A. B. enligt vår åsigt gör sig skyldigt, då det vid flera tillfällen framställer den fordran på den blifvande armdorganisationen, att den skall kunna bakom denna (aktiva) arme uppställa en annan, i händelse den förra blir upprifven eller tillfångatagen. Sistnämda eventualitet bör väl knappast kunna tänkas ifrågakomma, utan en så genom-usel ledning som den franska i sista kriget. Men under en sådan förutsättning duger öfver hufvud ingen organisation. År meningen deremot att bakom den först uppsatta hafva någon annan aktiv armå än ortförsvaret och ersättningstrupperna; då måste sådant anses ytterst felaktigt. Man kan möjligen tänka sig en mindre och större krigsfot; men är fienden en gång i landet, då måste allt, som kan föras i linien mot honom, på en gång användas. Tanken på s. k. strategiska reserver har alltid af utmärkta militärförfattare blifvit kraftigt bekämpad. Deremot är nödvändigt att under krigets lopp ständigt hålla den aktiva armån fulltalig, och för detta ändamål synes oss komiterades ersättningstrupper (!; af den aktiva styrkan) alltför svaga. Åtminstone hälften af den aktiva styrkan, om ej mera, borde för detta ändamål kunna disponeras. l I flera sedermera följande artiklar redogör A. B. för detaljerna af komiterades förslag i afseende på indelningen, utbildningstiden, kadrernas beskaffenhet, specialvapnen o, s. v., hvars stora företräden framför den nuvarande organisationen, framhållas. I den sista ar:ikeln uttalar sig A. B. angående lottningen på ett sätt, som i det närmaste öfverensstämmer med våra egna Åsigter. Visserligen synes i början någon tvekan råda, huruvida lottningen ej under vissa förhållanden kan vara behöflig, särdeles i framtiden. Men då A. B., i likhet med oss, förmodar att tillräckligt manskap till såväl specialvapnen som underbefälskadern torde kunna vinnas på frivillighetens väg, blott betalningen lämpas efter behofvet, äfvensom uttalar sig för den rättvisa -grundsatsen af lika lång vapenöfning för alla krigsduglige värnepligtige, synes lottningen af detsamma vara utdömd. Att vår ärade medbroder, lifvad af de varmaste patriotiska känslor, törbända ned en liten bitanke på ett återvunnet Slesvig, önskar landet den starkaste möjiga krigsförfattning, må ingen förtänka ionom. Men icke mindre patriotiskt ir att vilja rätta munnen efter matsäc