DEN EVIGEJUDEN. Hvem känner icke sagan eller, rättare sägdt, den djupsinniga allegorien om den evige juden? Denna egsndomliga dikt, full af hemlängten, af saknad och åeger, är lika gammel som kristevdomen. Den uppstod ur ruinerna af det utaf Titus ödelsgda Jerusalem och blef sjungen af det skingrade, hemlösa folket på dess vandriog genom den vida, främmande, fiendtliga verlden. Men derute hade verlden blifvit kristen, och de kristna tillegnade sig den judiska sagan och ombildade den på sitt vis. Juden blef icke straffad — så lydde de kristnes berättelse — för det han knäföll för främmande Gudar, utan tvärtom derför att han icka volat erkänva verldens frälsare. Redaa före det 13:de århundradet hade sagan vunnit en allmän utbredning bland de kristna; korsfararno förde den med sig från Palestina och satte den i sammanhang med de förfärande spådomarne om år 1000, de der utgjorde hela katolska kyrkans skräck. Då skulle verldens ände komma, Antikrist skulle träda fram och domedagen randas. Men antikrist kom icke, och verlden för gicks icke, trots de tecken, som syntes bekräfta spådomen, och-som bestodo i öfversvämningar, huagersnöd, pest och solförmörkelser. Som det emellertid icke saknades bedragare, hvilka spekulerade i den all