2ZAITLONNIAUELS UTLINIAT MIT EU pe vår krigsförfattning, hvilkas början vi för någon tid sedan omnämde, hafva sedermera blifvit fortsatta genom en serie uppsatser, hvilka bragt i dagen dess tanke om det vigtiga ämnet. Denna tanke är i korthet den, att A.-B. icke allenast i de flesta punkter gillar, utan äfven uppträder såsom kämpe för det af generalstaben utarbetade, af komiterade granskade, och vid sist förflutna riksdag framlemnade förslaget till försvarsväsendets ombildning — kanhända något för tidigt, emedan man ännu ej med visshet känner, huruvida regeringen verkligen kommer att göra detsamma till sitt eget, eller måhända medgifva de modifikationer och afprutningar, som af allmänna meningen allt högljuddare synas påfordras. Emellertid är möjligt att A.-B. känner detta bättre än vi. Och i alla händelser ärg vi förvissade om att A.-B., oaktadt denna sin tydligt uttalade mening, dock med vänlighet skall bemöta dem, som kunm i ett eller annat hänseende vara af olika åsigt. Fastän A.-B. sålunda förordar nämda förslag och vidlyftigt undanrödjer alla hinder, stora eller små, som möjligen kunna tänkas hindra dess antagande, har det dock, hittills åtminstone, undvikit hufvudfrågan: kan vårt land verkligen tåla vid en förhöjning af 33 procent i afseende på försvarsverkets kostnader, förutom de mångdubbelt förlängda öfningarne eller förlorade dagsverkena? Förslaget må hafva alla möjliga militära fördelar — och vi vilja gerna medgifva, att det ur rent militärisk synpunkt i mer än ett hänseende är förträffligt — men om vi ej rå med det, om vi ej förmå bära det, huru skall: det då gå? Månne ej en ti lfredsställande beräkning i afseende på vår förmåga i detta hänseende hade varit angelägnare än det vidlyftiga uppräknandet af förslagets alla militära fördelar? I stället har vår ärade medbroder gjort en annan beräkning, fastän i motsatt riktning, och denna rörer hvad vi nu för ögonblicket skulle kunna åstadkomma i försvarsväg, i händelse Vi blefvo anfallna (ee nr 267). Och härvid har han ingalunda sparat på färgerna för att frambringa en förfärande skräckbild samt riktigt uppskrämma den stackars läsarens fantasi för att förmå honom gå in på snart sagt hvad som helst. Dåligt är det. Men att det skulle vara så uselt, det kunde man aldrig förmoda! Förut hade man föreställt sig att vi med den af 30,000 man bestående fredsarmen åtminstone skulle våga införlifva en klass af beväringen samt inkalla en eller två klasser i depoterna för att sedermera bibehålla fältstyrkan fulltalig vid 50,000 man. Denna armå vore visserligen hvarken af prima qvalit6 eller tillräckligt stark, men med någon öfning innan fiendtligheternas början, och med afseende på alla de fördelar, försvaret i eget land erbjuder, hade man trott att den i någon mån skulle kunna motstå en landstigen fiende innan han allt för mycket hunnit förstärka sig. Mer än dålig skulle annars den krigsstyrelse varit, som vi under 60 års tid haft. Men långt derifrån! Enligt A.-B:s mobiliseringsplan (n:o 267), skulle beväringen i början ej alls få vara med, annat än i depoterna. Den stående styrkan antages sedermera, af okänd anledning, förminskad från 33,000 till 25,000 man. Deraf skulle hlott 18 å 19,000 man vara infanteri. Af detsamma borde likväl 6,000 man afdelas till beväringens exercerande, 3,000 till organisation af landtstormen, som nu tages till nåder, samt 2,000 till fästningarne. Återstå således blot 7 å 8,000 man infanteri samt, med specialvapnen, möjligen en fältarmå af 10,000 man. Och denna ringa styrka skulle naturligtvis föga motstånd kunna göra mot en väl öfvad fiende med blott 12 å 15,000 man, — en obetydlighet som när som helst, utan märkbara tillrustningar, skulle kunna landsättas! Sådan är den fasaväckande bild, som upprullas för det bäpnande folket. Vi vilja derom ej säga annat, än att en krigsminister, som gjorde sig skyldig till en dylik mobiliseringsplan, ej allenast borde genast afsättas, utan äfven ögonblickligen instängas på dårhuset. Och den förf., som kan tillåta sig skrifvandet af dylika utsväfvande fantasifantasibilder, må ursäkta, om man i någon mån skulle misstänka hans sakkunskap och förlora förtroendet till hans öfriga uppgifter och omdömen. Ej heller synes han erinra sig, att hans dystra målning tillika utgör en förfärlig anklagelse mot, vår hittills varande krigsstyrelse, som med 22 millioner blott kunnat åstadkomma ett så eländigt försvar, men hvilken vi nu, genom antagande af dess förslag, skola gifva ett så dyrbart förtroendevotum. ar. Aa . nn a