I gerne och de ogudaktige om Jesu död. Så I berästade juden. Paul Eizen och rekiorn i Hamburg, en mäkta lärd man, frågade honom omständligt apgående de händelser, som hsde tilldragit sig i Österlandet kort efter Jesu död; och om allt detta visste han att berätta med vidunderlig noggrannhet. Han var eljest fåordig, åt och drack blott litet, och af de pengar, som man erbjöd honom, mottog ban blot: ett par skillingar, hvilka han skänkte till de fattiga. Aldrig kom ett leende öfver hans läppar, han talade tyska som en infödd sachsare och sade, att i hvart land dit har kom, kunde hav, likasom genom ett underveri:, tala innevånarnes språk. Sedan den tiden dröjde det länge innan den evige juden åter lät höra af sig; det var bioit här och der has visade sig, och ingenstädes förblef han i ro. Så ft. ex. träffade honom år 1575 hertigens ef Holsieino sändebud Kristoffer och Jakob Ehinger på en landsväg i Begioo; då talade han flytande spanska. Några år derefter. kom han till Strassberg, inställde rig hos magistra en och berättade att han hade varit der en gång förr, nemligen för 200 år sedsn. Då man såg efter i stadens krönika, visade sg ait så verkligen varit förhällandet. År 1604 träffade honom två franska adelsmän på en gata i Paris, der han gick och tiggde. Då kallede han sig Isak Lacquzdem. Sedan har ingen sett skymten utaf honom.