Dagens Nyheter – 28 december 1874, sida 1

Öfverraskade, men icke förvånade blefvo vi af den förändring, som konungen den 23 dennes vidtog uti sin konselj. Öfverraskade, emedan vi icke trodde denna förändring så nära förestående, ehuru dess inträffande förutsades redan förliden sommar; icke förvånade, emedan litet förr eller litet senare försöken att lägga sjöväsendets angelägenheter i händerna på män, hvilka gjort allt för sen bekantskap med detta yrke, måste afbrytas. Medgifvas må dock att den afJ gångne sjöministern, generalmajoren LeiJjonhufvud, i vida högre grad än sin företrädare lyckats fullgöra sina åligganden. Han har gjort mer än de fleste af sina föregångare uti de delar, till hvilka hans sakkännedom sträckte sig. Det bör sålunda erkännas att det planmessiga ordnandet af de nya anläggningarna, såväl å varfvet i Karlskrona som å Skeppsholmen och galervarfvet i Stockholm, alltid komma att lända friherre Leijonhufvud till stor heder. Kronovarfvets i Karlskrona utsträckning och de på denna yta här och der utkastade verkstäder, materialbodar och virkesskjul förorsakade ett slöserimed tid och arbetskrafter, som gränsade till det löjliga. Tusentals dagsverken om året förspilldes på transporter, som numera genom de nya anordningarna blifvit öfverflödiga. Enligt planen äro de för nybyggnader afsedda verkstäderna nu konsentrerade kring de nya dockorna, och om dertill lägges dockanläggningen på galervarfvet, utgör det hela visst icke någon obetydlighet, utan tvärtom stora prof på arbetsamhet och omtanka hos departementschefen. Under hans tid och genom hans medverkan upphörde ock splittringen af flottäns personal i två kårer. — Hvad friherre Leijonhufvuds förhållande till riksdagen beträffar, erinrar man sig att han under de senare åren varit väl upptagen, och vi tro icke heler att han på det hela haft skäl beklaga sig öfver det behandlingssätt hans framställningar fått röna af riksdagen. Då till allt detta lägges att friherre Leijonhufvud med nit och rättrådighet handhaft uppdraget att vara konungens rådgifvare uti flottans öfriga angelägenheter, så var det endast en sak som felades för att göra honom till en fullt lämplig sjöminister, nemligen den: att han icke erhållit en sjömans uppfostran. Detta kan väl förefalla mången bland våra läsaae som en paradox, och i allmänhet synes väl antagligt, att en person skulle kunna vara en skicklig ådministratör och chef för sjöärendena i land samt att sådana egenskaper genom studier skulle kunna vinnas utan att hafva tillbragt flera eller färre år till sjöst. Men försök att derom öfyertyga någon af de unga eller gamla, som med hängifvenhet omfattat sjömansyrket, och till svar på all eder uttömmande argumentation skall ni alltid till slut få höra: men han hvarken är eller kan någonsin bli sjöman,. Emellertid torde det nu skedda kunna få anses såsom ett litet experiment huru det skulle komma att taga sig ut, om statsmakterna ville försöka lägga flottan under krigsdepartementet. Man skulle då möjligen erhålla en flottans mekaniska kår,, men ingenting annat. Vill man på allvar vidtaga behöfliga förbättringar i fördelningen af göromålen mellan statsdepartementen, bör till en början Sjöförsvarsdepartementets,v benämning förändras till Sjödepartementet och sedan till sjöministerns handläggning öfverföras alla angelägenheter som röra handelsflottan. Är sjöministern sjöman, skola alla sjöärenden blifva af honom bättre beredda och föredragna inför konungen än af någon jurist. Sannolikt är åtminstone, att han då begriper hvad frågan gäller. Hvad nu beträffar den nye sjöministern, kommendör von Otter, inses af det föregående att vi hafva all anledning tillönska honom lycka. Det är em känd sak att han är sjöman och hyser uppriktiga sympatier för sjöväsendet, hvarr det ock är sannolikt att han kan påräkna deras tillgifvenhet, genom hvilkas medverkan sjövapnets utveckling allena