tid stiga upp midt i natten och sätta!sig vid gilt arbetsbord. Der afskar han en af länksrne i kedjan och sammansatte henne åter. Hens mor hade flera gånger iakttagit detta, men af vidskeplig fruktaa vågade hon ej lägga sig i saken. På dagen fann mr Gon pil naturligtvis att kedjan var kortare, och okunnig som han var om sitt nattlige arbete, trodde han det härleda sig af någon öfverpaturlig orsak. En vacker morgon fanns han död i sitt rum. Han bade aftagit så många länkar att han endast genom att onaturligt sammanpressa strupen, kunde hopfästa kodjan, hvarpå döden naturligtvis följde genom qväfning. I de gamla goda dagarne, till hvilkas straffsätt konservativa herrar med så längtansfulla blickar skåda tillbaka, bestraffades bl. a. tjufnad med döden. En gång mötte den berömde härföraren Wallenstien en soldat som såg temligen misstänkt ut och uttalade på stället hans dödsdom med följande ord: låt hänga den besten. Soldaten svor och bevisade sin oskuld, men då för tiden var benådnipgsmyndigheten ej så slapp och Wallentein svarade blott: är du oskyldig, skall din död endast sätta så mycket större skräck i de skyldiga. Nu blef soldaten rasande och stötte efter W.. tör att om möjligt döda tyrannen; men stöten arerades. Nu kan han få springa, sade ertigen, detta har injagat skräck nog. Kort och godt. En i Chicago boende instrumentmakare, som förfärdigarbiåsinstrumenter af trä, bar nyligen fallit på den iden att på sin skylt sätta den egendomliga titeln: Musikalisk blåsands träinstrumientmakare. Meningen med s. k. entreaktsmusik torde för nutidens -teaterbesökande allmänhet, syonerligast hvad härvarande Dramatiska teater vidkommer, vera alldeles obekant. Den var nemligen från början ämnad att bereda publiken en angenäm omvexling mellan skterna af en talpjes, och skule den så i form som innehåll Öfv-rensstämma med det testerstycke, vid hvilket den utfördes. Till den ändan anmodades en dansk kapellmästare vid namn Scheibe att för:är diga en musik med ofvannämda egenskaper, hvilket han också gjorde 1739, då den uppfördes i form af små symfonier. — Men till hvad har icke under tidernas lopp en sådan musik urartat! Man måste ovilkorligen häpna vid tanken derpå! Väl sent att det nu för tiden icke skulle löna mödan eller ens kunna gå för sig att vid hvarje ny pjes tala förfärdiga symfonier; men nog kan publiken, utan att vara alltför obillig isinva fordringar begära att åtminstone få höra god musik, som någor!urda öfverensstämde med pjesen, och befrias från denna vidriga sliddermusik, som den alltför tarfligt besatta orkestern -vanligen har att bjuda på t. o. m. mellkn akterna af ett sorgespel. ERNESEAETYFSUAASAAAAS ngn ne SR ä