Dagens Nyheter – 24 december 1874, sida 1

— 364 — alt mina tårar runno ymnigt, dersa tårar, som för längesedan skulle upphört att rinna, såvida tårarnes källa någonsin kunde utsina. Knappt hade natten nedstigit på jorden, knappt tystnaden utbredt sig öfver rymden, förrän jeg satte mig på denna balkong, der jag varit så lycklig och äfven så ytterst olycklig. Det tycktes mig nästan som om han i hvarje ögoablick varit att vänta. Q! aldrig hade jag i djupet af mitt hjerta så varmt längtat efter honom. Om han hade kommit denna gång — förlåt mig det, min far! — då skulls jag icke ha gjort något vidare mo:stånd; jag skulle ha fö!jt honom, hvarthelst han velat föra mig, om det och burit hän till verl dens ända. : En båt blef .syalig; en man. kom: roende uppför Guadalquivir och sjöng derunder med hög röst. Det var icke hans röst; hen skulle nog också varit tyst han, om han kommit; men jag tänkte ej.derpå; jag hängaf mig åt en ljuflig illusion, jag sträckte armarne mot den okände, åt hvilken min fantasi förlänat välbekanta drag, och jag ropade i min entusiasm! — Kom! kom! kom! sBåten mnalkades. Utan tvifvel förstod fiskaren intet af detta rop, som han hört i mörkret, och han vieste ej hvem det var