Dagens Nyheter – 24 december 1874, sida 1

——n—n u mu nn irnnn,viQuaaumtmtinre:! tt Dopparedagen på landet. Kära Lotten! Jag lofvat beskrifva min jul Och det löftet ej gått ur mitt minne; Jag skall förbigå intet, nej, inte en smul Af hvad sker både ute och inne. Visst med dopparemiddagen börja jag bör — Den är introduktionen till festen. Om i staden hos er den till julfröjden hör Vet jag ej — lika mycket för resten. Som du vet var jag inbjuden till farbror Per Uti Kråkmåla — präktigt ett ställe, Hundra skinande kor tror jag visst finnas der, Kanske fler — det vet bäst farbror Pelle. Klockan tolf, just då matklockans kallande röst högt från gafveln till samling hörs bjuda, Utur slädan jag kastar mig till farbrors bröst, Då från trappan hans välkomstord ljuda. Hastigt pelsas jag af. Sen till köket direkt Kosan ställes, der kittelen sjuder. Denna kittel, min Gud, hvilken verklig respekt Dess prostmagiga vördighet bjuder Och dess väldiga vomb redan timtals har smält Must ur skinkor och korfvar och stekar, Och på ytan har flottet nu bildat ett fält, Som — — ja derpå just högtiden pekar. Tak och väggar man kalkstrukit. Se huru klart Hvarje kärl på de senare strålar! Och i taket — ja der finns ju ock mycketrart: Englar, jungfru Maria, Hin hålar Träda fram uti bjertaste färger på duk, som man klippt uti långsträckta banor Och hängt upp under taket — ett uråldrigt bruk, Hvilket än hör till allmogens vanor. Dessa taflor, som blott exponeras vid jul, Äro urval bland bibliska scener: Adam, ropad af Gud, kryper in i ett skjul, Jonas hvalfisk går fram utan fener. Der hos Rachel står Jakob i friarkostym, Gula skinnbyxor, ridstöflar, sporrar. Artigt räcker han henne en flaska parfym Och en tårta till hunden, som morrar, Kort derefter man ser första kyssen han får, Ja, det tycks nästan som hon gaf många, Men, hur underligt dock, man ser tydligt en tår Kulla ned ur hars ögonhår långa.