Dagens Nyheter – 23 december 1874, sida 2

-— vu och oberoende; vi älskade hvarandra; och vi kunde sålunda vara lyckliga hvar söm hels. cJag mötstod äfven nu frestelsen. Före dagniogen for han sin väg: Vi sade hvarandra farväl för alltid — åtminstone trodde vi, att vi aldrig mera skulle återse hvarandra. Han afreste till Palos, för ett der sammantråffa med Columbus; och deras färd öfver oceanen skulle anträdag någon dag i den följande månaden. Men snart märkte jag, att vår olycka endäst varit half: jag fann mig vara mor! Genast skref jag till honom och omtalade det olyckliga förhållandet, dervid både önskande och fruktåvde, att han redan skulle ha afrest. Och seden äfbidade jeg i enslighet och under fårar, hvad öde Gud skulle tilldela mig. En natt, då jag — eftersom jag icke erhållit något svar på min skrifvelse — redan börjat taga för sfgjordt, att han lemnat Europa, fick jag böra ukäder mitt fönster en signal, som tillkännagaf för mig hans ankomst. Jag trodde först att mina öron bedragit dragit mig, och darrande i alla lemmar, lyssnade jag. Sigaalea upprepades. 4O! — jag tillstår det — det var med en outsäglig glädje jag skyndåde mig fram till föns:ret och öppnade detsamma.